Musikbiografi.

3 oktober 1990

2010-10-03T21:30:00.010+02:00

Five Thirty - Abstain! (12")

Abstain! var en debuttolva (oh, how I cherished them!) och jag köpte nog de följande tre tolvorna med Five Thirty också. Och debut-LP:n. Någon slags mod-indie var det, men som även flörtade med wah-wah-gitarrer och Manchester-sväng.

Kanske var de lite för opersonliga och tillkrånglade för att riktigt nå ända fram. Snart nog fanns det ingen större anledning att lyssna på dem (läs: Supergrass bildades typ tre år senare).

Jag tror jag fastnade för drivet och attacken i gitarrspelet. Eller vad, såååå dåligt låter det väl ändå inte idag? Jo, lite. Och ändå inte.

1 oktober 1990

2010-10-01T20:46:00.011+02:00

The Wedding Present - George Best (LP)
The Wedding Present - Tommy (LP)
The Field Mice - Skywriting (Mini-LP)
The La's - Timeless Melody (12")
Ultra Vivid Scene - She Screamed (12")
Mudhoney - You're Gone (12")

Detta var ett paket från Gamla Stans Skivhandel, en numera nedlagd butik som mest osade rock'n'roll och punk (inte min grej) men som också brydde sig om brittisk, blodfattig indie (min grej). Jag gjorde många telefonbeställningar därifrån under en period. En fin bunt denna gång. Här är tre exempel på hur det kunde låta:

29 september 1990

2010-09-29T20:37:00.015+02:00

H.P. Lovecraft - H.P. Lovecraft II (LP)
Div artister - The British Psychedelic Trip Vol 2 (LP)
The Beloved - Where It Is (LP)
D.A.F. - Gold Und Liebe (LP)
Einstürzende Neubauten - Fünf Auf Der Nach Oben Offenen Richterskala (LP)

Jaha. Skivmässa denna lördag. Åtminstone tre klassiker följde med mig hem. Från väldigt olika sammanhang.

H.P. Lovecrafts andra platta kom 1968 och innehåller en av mina absolut största favoritlåtar från den här eran. Låten Mobius Trip låter bara så otroligt sinnesutvidgande, utan att bli så där konstlad som en psych-låt lätt kan bli. Alltså, de där ekoeffekterna på sången som dyker upp, det där lättjazziga trumspelet, hur allting bara hänger ihop i en gigantisk flow... Wow.

Samlingen med brittisk psych innehåller den här låtlistan:

1. Tomorrow - "My White Bicycle" (3:18)
2. The Idle Race - "Skeleton and the Roundabout" (2:22)
3. Love Sculpture - "In the Land of the Few" (3:23)
4. Simon Dupree & the Big Sound - "Kites" (3:45)
5. Locomotive - "Mr. Armageddan" (4:26)
6. Davy Jones & the Lower Third - "You've Got a Habit of Leaving" (2:31)
7. Keith West - "Excerpt from 'A Teenage Opera'" (4:32)
8. Kippington Lodge - "Rumours" (2:23)
9. Lemon Tree - "It's So Nice to Come Home" (2:33)
10. The Gods - "Real Love Guaranteed" (2:29)
11. The Moles - "We Are the Moles (Part 1)" (4:32)
12. July - "Friendly Man" (3:11)
13. Pretty Things - "S.F. Sorrow Is Born" (3:10)
14. July - "I See" (2:42)
15. Kippington Lodge - "Lady on a Bicycle" (3:03)
16. Keith West - "On a Saturday" (3:13)
17. The Idle Race - "Worn Red Carpet" (3:03)
18. Tomorrow - "Strawberry Fields Forever" (3:59)
19. Pretty Things - "She Says Good Morning" (3:20)
20. The Gods - "Hey Bulldog" (3:03)

Helt okej om man säger så. Ett smakprov kommer här med Kippington Lodge (kända för att en viss Nick Lowe var med här i sin ungdom):

Vidare, och nu lämnar vi det färgglada och beger oss till det betydligt glåmigare. The Beloved blev så småningom rätt mainstream-sopiga men Where It Is innehåller spår från deras mer regelrätta indie-period. Det var nog bara A Hundred Words som jag tyckte om då (och rätt mycket idag också). Som en blandning mellan The Cure, Echo & The Bunnymen och The Chills.

D.A.F.-skivan Gold Und Liebe är en omistlig klassiker i min bok. Kanske deras allra bästa. Den här videon är också rätt omistlig. Och obetalbar.

Mer tyskt. Jag var nog lite för feg och poppig för Neubautens tidigaste verk, de skramliga album där typ sågklingor och borrmaskiner mot plåt dominerade. Fünf Auf Der Nach Oben Offenen Richterskala från 1987 öppnade upp ljudbilden och släppte in såväl luft som - dare i say it - melodier. Så då kastade jag mig på sista vagnen. Det var på tok för länge sedan jag lyssnade på den här skivan. Jag misstänker att den har åldrats väl.

28 september 1990

2010-09-28T23:28:00.004+02:00

The Wedding Present - 3 Songs EP (12")

En tuff tolva med The Wedding Present. Corduroy finns här i en bättre version än den på skivan Seamonsters. Det var svettigt och fantastiskt när jag såg bandet på Barowiak i Uppsala något år senare.

27 september 1990

2010-09-27T22:59:00.001+02:00

The Rolling Stones - Their Satanic Majesties Request (LP)

Hm, under mina tonår var Rolling Stones en del av fienden: tråkig, gubbig rock framförd av "pensionärer" som borde ha lagt av för länge sedan. Jag har fått nyansera detta en del under senare år om man säger så, även om jag aldrig riktigt omfamnat Stones. Tydligen så fattade jag i alla fall snabbt att det borde vara deras psykedeliska (mer eller mindre lyckade) försök som jag borde ha.

Förresten: missförstå mig inte vad gäller mina hyllningar till de sinnesutvidgande inslagen i den psykedeliska musiken. Jag är ingen drogromantiker och har knappt rökt en cigarett i mina dagar. Sånt där leder såklart bara till olycka och misär. Men ingenting slår ju musik som kan nå nya höjder och i bästa fall ta ett steg bort från det traditionella och lite konventionella. Och samtidigt ta med lyssnaren på en resa.

Här kommer först Bill Wymans In Another Land...

...och sedan den makalösa 2000 Light Years From Home:

21 september 1990

2010-09-21T15:46:00.009+02:00

The Byrds - The Notorious Byrd Brothers (LP)
The Wannadies - The Wannadies (LP)
Japan - Visions Of China (12")
Sinéad O'Connor - Mandinka (12")
XTC - Making Plans For Nigel (7")
Primal Scream - Come Together (7")

De fem första skivorna i den här bunten beställde jag från Ginza (den sjätte skivan var ett komplementköp). Att handla från Ginza byggde alltid på viljan att köpa "så bra musik som möjligt för så lite pengar som möjligt". Inte sällan var de nämligen väldigt billiga på okänd eller "konstig" musik.

När det gäller The Notorious Byrd Brothers så minns jag att jag först var lite skeptisk till den här skivan. Jag trodde länge att skivan innan, Younger Than Yesterday, var mästerverket i Byrds-diskografin och att det skulle vara för mycket country över Notorious. Medan Younger Than Yesterday förenar pop med psykedelia så kombineras här country och psykedelia på ett förnämligt sätt.

Nåja, till saken: den här skivan är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k och om du inte redan hört den, se till att göra det snarast.

The Wannadies var underbara i början. Ett popband med Australien-doftande melodier och otrolig scennärvaro. Jag såg dem flera gånger runt -89/-90 och blev sällan besviken. För sjutton, 1990 var ju året då The Wannadies var Sveriges svar på The Go-Betweens och This Perfect Day var Sveriges svar på The Smiths.

Men snart drabbades båda banden av MNW/Snap/Soap-sjukan och bestämde sig för att bli tunga rockband. Det är nog egentligen så att jag varit besviken på The Wannadies i tjugo år och aldrig fattat varför de gjorde dessa vägval och varför gitarrerna senare var tvungna att vara så distade och mixas så högt.

Debutalbumet minns jag nog ändå som ojämnt och en smula tråkigt. Det är helt enkelt otroligt svårt att bibehålla känslan och nerven i musik.

Japans Visions Of China har jag tyckt om sedan jag hörde den första gången någon gång under 80-talet. Jag tycker om den fortfarande och kommer att göra det även om trettio år. Jag är inte helt säker på vad låten egentligen handlar om - men fäster inte heller någon större vikt vid det. David Sylvians långa solokarriär ska man dock följa minutiöst.

Från Ginza kom även en tolva med Sinéad O'Connor. Jag hade nog sett videon till Mandinka och insett att jag gillade den en smula. Låten är väl kanske från 1987 eller så, när hon lät lite som en halvgoth-variant av Kate Bush. I skrivande stund kan jag nog drista mig till att utnämna Mandinka till hennes bästa låt.

Making Plans For Nigel var den första skivan med XTC som jag köpte. Otroligt catchy. Kanske lite låg volym här men det är helt klart en video som vinner på sin lite tidstypiska charm.

19 september 1990

2010-09-19T23:00:00.000+02:00

Ride - Fall EP (12")

Tredje tolvan med Ride, släppt 17 september 1990 och i mina händer två dagar senare. Det är något väldigt sympatiskt med EP-formatet: ofta fyra låtar som hänger ihop lite grand och med lagom lång speltid. Så många gånger som gruppers första fullängdare känts otillfredsställande på grund av att alla bra låtar redan släppts på singlar innan. Här hör vi Taste:

17 september 1990

2010-09-17T22:11:00.002+02:00

Cocteau Twins - Heaven Or Las Vegas (LP)
American Music Club - United Kingdom (LP)
The Darling Buds - Pop Said... (LP)

Det är så roligt att få lägga ut videos med personliga favoriter som Cocteau Twins. Här kommer titellåten från Heaven Or Las Vegas-skivan.

American Music Club-skivan var en smygare minns jag. Ah, ja, kanske att deras skivor kändes lite ojämna där i början: det var slarvigt rockigt större delen av tiden och däremellan var det ändå insprängt sköra, känsliga "ballader" som träffade helt rätt. Av säg tolv spår hittade jag alltid fyra som var jättebra och åtta som var... mindre bra.

Titellåten från United Kingdom är hursomhelst makalös. Jag får gåshud varje gång jag lyssnar:

Idag betraktar jag The Darling Buds som en dagslända. En tiokronorsgrupp utan någon som helst personlighet. Ännu ett av de skivbolagskonstruerade banden som ville vara The Primitives. Men allting måste sättas in i sitt sammanhang.

Lustigt, när jag hör Hit The Ground idag så känns det som om just den här typen av musik har försvunnit helt från nutiden, lite i onödan. Den är flink och käck och klar under två och en halv minut - inte så där fläskig och tung och "tuff" som The Whatevers (eller nåt) skulle göra den idag.

13 september 1990

2010-09-13T21:37:00.002+02:00

The Fall - 458489 A-Sides (LP)
Easy - Castle Train (12")
The Charlatans - Then (12")

458489 A-Sides rymmer a-sidorna på de sjutton 45:or som The Fall släppte mellan -84 och -89, apparently. Det är inte så tokigt.

Easy var bandet som jag ville skulle vara fantastiska men som... mja, kanske inte riktigt var det alla gånger. Det här var debuttolvan på Blast First.

Maxin Then köpte jag dagen efter jag hade köpt sjutumsvarianten. Det kändes nödvändigt.

12 september 1990

2010-09-12T22:14:00.004+02:00

Cocteau Twins - Iceblink Luck (12")
Sonic Youth - Kool Thing (12")
The Charlatans - Then (7")

Ingen dålig dag på jobbet. Ett par tolvor och en sjua. Cocteau Twins, Sonic Youth och The Charlatans. Det var 1990 och man kunde håva in lite dagsaktuella godbitar närhelst man ville. Typ.

5 september 1990

2010-09-05T19:53:00.015+02:00

Chapterhouse - Freefall EP (12")
The Darkside - Waiting For The Angels (12")
Spin - Scratches In The Sand (12")
St. Christopher - Bacharach (10")
Wreck - Soul Train (LP)

Dagens bunt känns såååå 1990 att det inte är klokt.

Först ut är en debuttolva, Falling Down med Chapterhouse. Den har åldrats precis så mycket som man vill att den ska åldras. Då, hösten 1990, fanns det nog inget tuffare inköp att göra.

Vidare till nästa debuttolva. The Darkside hade en merit och det var 1 eller 2 medlemmar som tidigare varit med i Spacemen 3. Och det hörs. Dock utan modergruppens överlägsenhet. Det låter som om de vet precis vilka ingredienser det ska vara i receptet men att det ändå blir en tafflig soppa av alltihop.

Det här var en tid då band kunde ha enstaviga namn som Spin och sälja skivor enbart tack vare det.

St Christopher släppte en fin tiotummare på Sarah Records. Inte helt dum.

Wreck har fallit i glömska, både i min och andras böcker. Jag minns det som väldigt hård refränglös musik, oerhört kantigt producerad av Steve Albini. Inte olikt Shellac kanske?

31 augusti 1990

2010-08-31T19:29:00.003+02:00

Velvet Underground - Loaded (LP)
The Monochrome Set - Strange Boutique (LP)

30 augusti 1990

2010-08-30T18:52:00.001+02:00

Spirit - Spirit (LP)
Shack - Zilch (LP)
Cornelis Vreeswijk - Ballader och oförskämdheter (LP)
Something Pretty Beautiful - Something Pretty Beautiful (Mini-LP)

De tre översta av dagens skivor köptes på samma rea som jag bevistat två dagar tidigare: 3 för 99 kr.

Spirits första skiva förknippar jag främst med låten Girl In Your Eye. Strunta i själva videon och lyssna istället på låten. Bra psych från 1968!

Skivan med Shack var inte så bra. Frontfiguren Michaed Head figurerade i flera sammanhang: Pale Fountains, Shack och som Michael Head & The Strands.

Cornelis-skivan minns jag inget av. Min favorit med honom är annars Tio vackra visor och Personliga Person.

Something Pretty Beautiful låg på Creation Records. Därav köpet. Schyst pop.

28 augusti 1990

2010-08-28T16:32:00.002+02:00

Opal - Happy Nightmare Baby (LP)
Shelleyan Orphan - Helleborine (LP)
Leonard Cohen - Greatest Hits (LP)

Dagens tre inköp gjordes på rea: 3 för 99:-. Happy Nightmare Baby är ett av åttiotalets coolaste album. Verkar som att jag köpte Rain Parades första, Mazzy Stars första och Opals enda regelrätta album inom loppet av några månader. Finfina grejer.

Andra fina saker: Shelleyan Orphan och deras album Helleborine. En låt fastnade särskilt, Epitaph, Ivy And Woe, den är fantastisk. Lyssna här:

Och eftersom denna låt härmed hamnar på top-10 över åttiotalets bästa låtar så bjuder jag på en video till:

Leonard Cohen är en av få artister vars Greatest Hits räcker långt. När jag senast, för sexton år sedan eller så, kollade upp hans originalalbum så visade det sig att de bästa låtarna faktiskt rymdes fint på Greatest Hits.

27 augusti 1990

2010-08-27T16:28:00.000+02:00

The Charlottes - Lovehappy (LP)

Tidig proto-shoegaze med ett tyvärr ganska opersonligt band. Simon Scott spelade trummor här innan han började i Slowdive. Viktigt att alla antecknar detta.

23 augusti 1990

2010-08-23T23:37:00.001+02:00

Pixies - Bossanova (LP)
Teenage Fanclub - A Catholic Education (LP)
The Fall - Mr Pharmacist (12")

21 augusti 1990

2010-08-21T22:10:00.006+02:00

Felt - Forever Breathes The Lonely Word (LP)
Felt - Me And A Monkey On The Moon (LP)

Helt galet, jag köpte tydligen skivor ungefär varannan dag. Nåja.

Felt har ett ohyggligt gott rykte i vissa kretsar, ibland lite överdrivet kan jag tycka. Jag skaffade flera av skivorna (det var enligt planen tio singlar och tio album under tio år) men de var inte så lätta att få tag på. Alltid kändes det som att man fick något mer förutom själva skivan, det var kanske en särskild lyster eller aura över musiken.

Jag har tappat min entusiasm en smula, men att nu lyssna på de här låtarna igen känns helt underbart.

Just albumen med Felt tyckte jag annars tenderade att bli något enahanda. Strålande låtar tagna var och en för sig, men när man spelade hela skivan uppstod ofta en viss mättnad, delvis säkert beroende på sångaren (och the mastermind) Lawrences röst, som alltid lät lite skakig, någonstans mellan Lou Reed, Tom Verlaine och Lloyd Cole.

Musikaliskt sett är dagens två Felt-inköp bland deras poppigaste, inte långt från The Smiths och/eller The Commotions.

20 augusti 1990

2010-08-20T21:26:00.006+02:00

The Triffids - The Black Swan (LP)
Tapirerna - Sova med dig (7")

Två skivor som kanske inte skrivit in sig i klassikerböckerna.

The Triffids har jag alltid haft ett gott öga till, men kanske inte riktigt omfamnat fullt ut. The Black Swan blev nog en sån där skiva som jag inte gav särskilt många lyssningar, tyvärr. Minns den som rätt spretig och inte någon av deras bästa. Väldigt snyggt omslag dock.

Tapirerna växte fram ur The Cure-epigonerna Camouflage. Rätt bra svensk pop var mitt omdöme om Tapirerna, men kanske var de lite för inställsamma och radiovänliga. Och inte lika bra som Camouflage.

16 augusti 1990

2010-08-16T20:25:00.012+02:00

Mazzy Star - She Hangs Brightly (LP)
Plasticland - Let's Play Polyanna (12")
The Charlatans - The Only One I Know (7")

Well, as I recall it, jag hade nog kanske läst en recension eller marginalnotis i Melody Maker (musiktidningen som man kunde läsa gratis varje vecka på stadsbiblioteket) som behandlade Mazzy Star. Så när LP:n dök upp på Garageland Records i Umeå så bad jag att få lyssna på den. Att köpa en LP med en så gott som okänd grupp var såklart en chansning, dock en som jag inte var särskilt rädd för.

Minns att jag tänkte något i stil med "fasen, vilken träig och osvängig musik, och lite uppenbara Velvet Underground-influenser, men det finns också något väldigt suggestivt i den som hypnotiserar mig". En tanke om Mazzy Star som funkar fint än idag. Gitarristen David Roback (The Rain Parade, Opal m m) är för övrigt en av mina få gitarrhjältar, jag skulle gärna bygga ett litet altare hemma så att jag kan tillbe honom.

Tolvan med de nypsykedeliska Plasticland köpte jag vid samma tillfälle i samma affär. Här är ett smakprov, en låt från EP:n. Det låter ju bättre än jag minns det, faktiskt ganska likt The Rain Parade:

Singeln med The Charlatans var ett kompletteringsköp. Tolvan hade jag redan köpt tidigare samma sommar och den kan således läsas om och lyssnas på här.

15 augusti 1990

2010-08-15T20:16:00.002+02:00

They Might Be Giants - They Might Be Giants (LP)

En skön sensommardag vandrade jag omkring i centrala Umeå när jag plötsligt såg att någon stod och sålde backvis med LP-skivor på Rådhustorget. Sådant hände ibland på den tiden så det var väl inte helt ovanligt. Men det var alltid liksom oannonserat och överraskande. Ingenting slår att bläddra bland osorterad musik och jag tog mig naturligtvis tid att ivrigt botanisera bland utbudet, med en tjugoårings vassa men oskuldsfulla blick.

Bland skivorna var det tydligen bara en som jag fastnade för, debutalbumet av They Might Be Giants. Jag vände och vred på omslaget för att få sedvanlig information när - hur det nu var och gick till? - jag kom att samspråka med en snubbe till yngling som stod bredvid mig. Han var också sugen på They Might Be Giants-skivan och vi mumlade väl lite blygt (kisande under lugg) om att "den borde vara bra" och att "såg jag inte ett till ex därborta". Det slutade med att vi köpte varsitt ex av skivan, gav varandra en öm kram och brevväxlade sedan under flera år.

Nä, jag ljög där i slutet. Men det var nog i alla fall - om jag inte rört ihop det fullständigt - första gången som jag pratade och bekantade mig med min gode vän Per Perstrand.

Skivan då? Spastisk, tokrolig geek-rock? Javisst. Själv minns jag egentligen bara låten Don't Let's Start som jag gillade väldigt mycket då (men kanske inte lika mycket nu).

9 augusti 1990

2010-08-09T19:04:00.006+02:00

Primal Scream - Come Together (12")
The Stone Roses - Fool's Gold (7")
The Stone Roses - One Love (7")

Så här tjugo år senare kan säkert en vettig, sansad person tycka att viss information som delges här känns aningen irrelevant slash ointressant. Men faktum är faktiskt att det är något mystiskt som pågår i Primal Screams diskografi, hur osannolikt det än kan låta.

Tolvtumsversionerna av Come Together och Higher Than The Sun är nämligen cirkus tusen gånger bättre än de urvattnade versioner som dök upp på trögflytande, segdragna och gravt överskattade Screamadelica.

Dessa - i mitt tycke överlägsna - versioner verkar dock ha suddats ut från alla arkiv. I skrivande stund hittar jag dem inte, varken på Youtube eller Spotify, och de dyker inte upp som bonusspår någonstans eller på någon samlingsskiva. Lite märkligt faktiskt.

När det gäller The Stone Roses såg jag mig tydligen föranledd att denna dag även införskaffa sjutumsvarianterna av singlarna Fool's Gold och One Love. Men just den biten känns inte särskilt märklig.

7 augusti 1990

2010-08-07T18:48:00.008+02:00

The Byrds - Never Before (LP)

Fin samling med flera - åtminstone på den tiden - udda icke-albumspår med The Byrds. De dök väl upp på en box senare och sex-sju år senare som bonusspår på cd-utgåvorna av originalalbumen.

Förresten, för fasen, det här var ju oumbärligt då, liksom nu och i framtiden. Triad och It Happens Each Day kan man inte vara utan. Så skönt att jag fick det sagt!

2 augusti 1990

2010-08-02T21:49:00.008+02:00

Swervedriver - Son Of Mustang Ford EP (12")
Flowered Up - It's On (12")

Swervedriver inledde karriären med tre mer eller mindre fantastiska Creation-tolvor i rad. Detta är den första. Och deras allra, allra bästa låt finns med här och heter Kill The Superheroes. Man blir lite lätt knäsvag.

Vidare till något oerhört tidstypiskt. Flowered Up orkade jag bara följa i två singlar. It's On är precis som Swervedriver-tolvan här ovan en debut och så långt är allt som det ska vara.

En gnutta TIDSTYPISK charm om man är snäll. Men sen...

Icke-sång i medioker Happy Mondays-style, tungfotat icke-sväng from hell och ett plastigt panflöjtsljud på DX7:an. Vilken tur att det inte går att ljuga med musik. Luras kan man, men inte ljuga.

1 augusti 1990

2010-08-01T21:35:00.004+02:00

New Fast Automatic Daffodils - Big (12")
Blue Aeroplanes - Jacket Hangs (7")

New FADS är ju ett hopplöst bandnamn men jag är hursomhelst väldigt svagt för ett par av deras tolvor. Big och efterföljande Fishes Eyes är båda medryckande och dansvänliga men i övrigt vet jag inte om bandet hade så mycket att komma med.

Ursprunget från Manchester kan höras i den gråkantiga och melodicadubbiga ljudbilden som kombineras med tidsenliga dansrytmer. Smått lysande tycker jag.

En gång i tiden fiskade jag upp en udda och säregen LP med Blue Aeroplanes som hette Bop Art. Det var nog debuten tror jag. Där lät bandet som en blandning mellan A Certain Ratio, The Fall och Gang Of Four. Några år senare handlar det mer om stadig, amerikansk R.E.M.-rock.

Jag gillade Jacket Hangs väldigt mycket men idag känns det en smula stelbent. Minns att det fanns ett riktigt popsnöre i bandet (Rodney Allen?) som vi alla önskade skulle få göra en helt egen skiva istället för de ynka 1-2 spår som han fick bidra med på albumen.

25 juli 1990

2010-07-25T20:43:00.008+02:00

The Chills - Submarine Bells (LP)

Jag har aldrig riktigt hållit Submarine Bells som en klassiker. Flera väldigt bra låtar, men jag tyckte länge att de krånglade till det i onödan. Men när jag i min lilla research för detta inlägg återupptog bekantskapen med albumet på Spotify hör jag ju hur bra det (mestadels) låter. Riktigt öm och personlig popmusik med starka melodier. Här följer några exempel, som visar på en spretighet som faktiskt också finns på skivan.

Först hitlåten:

Sedan min personliga favorit, en lite avig och lyrisk sak:

Och sist ett lite hårdare spår (som dock inte mår så bra av att jag hela tiden tänker på att sången låter exakt som karaktären Murray Hewitts röst (i Flight Of The Conchords):

19 juli 1990

2010-07-19T16:27:00.022+02:00

The Velvet Underground - White Light/White Heat (LP)
Deep Purple - In Rock (LP)
Inspiral Carpets - Cool As **** EP (12")

Dagens gemensamma, icke-planerade tema kan nog sägas vara: orgel.

Velvet Underground är en grundläggande pusselbit vad gäller alternativ rockmusik och det känns både onödigt och motbjudande att komma med historieskrivningar och hyllningsharanger här. Men en litet smakprov från den mjukare sidan av (andra albumet) White Light/White Heat kan jag ju ändå bjuda på. Lady Godiva's Operation är en förrädiskt enkel och hypnotisk låt som skulle kunna pågå i fem timmar lika gärna som fem minuter.

Över till klassisk hårdrock med Deep Purple. In Rock är först ut i den ganska oantastliga trestegsrakettrippeln In Rock (1970), Fireball (1971) och Machine Head (1972). Jag tror alltid att uttjatade Smoke On The Water ska finnas med på In Rock (men det gör den aldrig, även om omslaget på något vis antyder att den bör göra det).

Om jag inte har helt fel så består Cool As **** EP av tidiga singelspår med Inspiral Carpets. Ärligt talat så tror jag att detta är det enda man behöver med bandet. Riktigt skön garagerock med sliriga orgelriff. Senare tappade de all nerv. Hittar ingen vettig video men den här får duga:

Och så här ser omslaget ut:

18 juli 1990

2010-07-18T10:24:00.015+02:00

Pixies - Velouria (12")
The Hummingbirds - Lovebuzz (LP)

Jag ska försöka att inte vara alltför bitter här och i onödan lockas till att sparka på den liggande indie-popen som jag köpte 1990. Risken är att jag blir en smula orättvis, både mot mig själv och mot musiken. Samtidigt kan jag ju inte annat än säga vad jag tycker. Och om det skulle råka bli lite koketterande eller skönmålande här och där så kan ändå ingen stoppa mig.

Pixies stod i särklass vid denna tid. Jag minns att jag i något läge tänkte att det var helt ofattbart hur skivan Doolittle kunde vara så ofattbart bra. Nuförtiden tänker jag mest att det är ofattbart att jag inte tycker att den är ofattbart bra längre. Skivan innan, Surfer Rosa, gillade jag inte så mycket då men idag tycker jag att den är ofattbart bra.

Velouria var första singeln från albumet Bossanova. Jag var nördig som vanligt och köpte tolvan så fort den släpptes (läs: packades upp ur importpaketen). Rätt fin låt - och dessutom en smart video.

The Hummingbirds var från Australien och gjorde mogen gitarrpop som jag aldrig riktigt fastnade för. Mogen är ett ord att dröja kvar vid. För i min värld och i det här sammanhanget är det inte något positivt. Mognaden ligger i en slags felfrihet och snygghet i produktionen som är förödande. Skivan finner jag idag helt ointressant, men samtidigt - jag skulle inte bli särskilt ledsen om jag någon gång kunde höra en sådan här låt på radion eller så (videon är klart omogen):

16 juli 1990

2010-07-16T22:22:00.006+02:00

Dead Can Dance - Aion (LP)

Ännu en grupp som jag idag uppskattar nästan mer än vad jag gjorde för tjugo år sedan. Omslaget av Hieronymus Bosch signalerar medeltid, liksom själva musiken.

Dead Can Dance gör verkligen mäktig musik. Många gånger balanserar de på en gräns mellan goth och folk-/världsmusik som känns livsfarlig. Men tillräckligt ofta lyfter musiken till himmelska höjder.

12 juli 1990

2010-07-12T10:32:00.004+02:00

The Stone Roses - One Love (12")

Den här singeln var den sista officiella skivan som Stone Roses släppte på Silvertone Records, innan en segdragen rättsprocess drog igång som försenade kommande skivsläpp (på Geffen). På sätt och vis var det väl ett bokslut, en spik i kistan. I varje fall var det nog den sista skivan som jag köpte med gruppen.

Låten då? Tja, jag gillade den när den kom, vad nu det säger. Men visst är egentligen One Love en b-variant av Fool's Gold? Med klåfingriga gitarrlicks, enerverande wah-wah och en lite manierad refräng som dessutom känns återanvänd från någon av deras gamla låtar. Början till slutet.

5 juli 1990

2010-07-05T22:33:00.012+02:00

Northside - Shall We Take A Trip (12")
His Name Is Alive - Livonia (LP)
The Clean - Vehicle (LP)

Jag kör ganska hårt med mottot/måttstocken att försöka hitta musik som håller över tid. Motsatsen, det som så många andra är fullständigt helsålda på: musik som tidsmarkör och trend, som säger något om ens samtid, som är NU. Missförstå mig inte, en på ytan skimrande dagslända må vara charmig. En hype av tjugo är ju säkert berättigad.

Tröttna på en viss typ av musik är det nog sunt att göra emellanåt. Det känns dock lite bortkastat att en vacker dag sitta där med sjuhundra skivor som man inte gillar. Den för mig centrala frågan har därför (ofta) varit: kommer jag att gilla det här även om tolv år?

Daft Punk, Basement Jaxx, Phoenix, Hot Chip och Air har inte blivit mina favoriter om man säger så. Luftmusik!

Hur hänger allt detta gnäll ihop med Northside? Well, Shall We Take A Trip definierade nog 1990 på många sätt (t ex det pastellfärgade omslaget). Jag var alltid sugen på ett nytt Madchester-band och gillade det mesta jag hörde. Tänk! De blandade ju ROCK och DANSMUSIK!

Den här låten (komplett med "spännande" LSD-lyrik) parade ihop "flummig" Stone Roses-sång med det kantigaste trumbeatet i historien. Det svängde verkligen inte för fem öre men var hur bra som helst. Då. Jag får ont i magen av den här musiken idag. Att raljera över Northside är dock bara att slå in öppna dörrar så jag skyndar mig vidare till nästa ingång.

His Name Is Alive släppte sin debutskiva på favoritbolaget 4AD. Det var tillräckligt för att jag skulle införskaffa skivan. Musikaliskt är det högtravande så det räcker och blir över. Rätt jobbig musik, om än inte usel. If July påminner om en viss typ av andaktsfull brittisk folkmusik. Hehe, den låter faktiskt som Vashti Bunyans Lookaftering, fast femton år tidigare.

På den nya zeeländska musikscenen är The Clean ett klassiskt namn. Albumet Vehicle består av ganska kantig, avig gitarrpop - ungefär som The Go-Betweens i deras snårigaste stunder. Dock ingen klassiker i min bok.

28 juni 1990

2010-06-28T08:50:00.010+02:00

Sonic Youth - Goo (LP)
Jukon Speakers - Flying Saucers Over Lapland (LP)
Inspiral Carpets - She Comes In The Fall (12")
Julian Cope - World Shut Your Mouth (7")

Officielt releasedatum för Goo var 26 juni 1990 och Mattias plockar alltså upp den två dagar senare, antagligen direkt ur butikens importpaket. Det är en lysande skiva, enligt min mening den sista riktigt bra skivan Sonic Youth gjorde, åtminstone när det gäller deras popformat.

På skivorna efter denna har de mest harvat på med sina evigt dissonanta gitarrer, men lämnat toppformen bakom sig. Redan på Goo anar jag en skadlig självmedvetenhet, särskilt på skivans andra hälft, där en del spår faktiskt känns som utfyllnad. De skeva gitarrerna liksom försöker låta magiska snarare än att bara låta magiska.

Men här finns ju oantastliga Kool Thing. Här finns ju underbart skrammelpoppiga Mary-Christ. Och framför allt finns här också Kim Gordons kanske största stund, den gudomliga Karen Carpenter-hyllningen Tunic (Song For Karen). Lee Ranaldos Mote är också fantastisk:

Jukon Speakers är ett envetet Umeåband som länge odlat sina psykedeliska influenser. Åtminstone vad gäller allt runtomkring musiken. Jag såg dem live flera gånger och en gång gjorde de en fantastisk spelning och åtta gånger framstod det mest som ganska rak och bredbent garagerock, dvs inte riktigt min grej. Flying Saucers Over Lapland var en rätt trist skiva vill jag minnas.

Vidare: det blev ännu en maxisingel med Inspiral Carpets. She Comes In The Fall är riktigt bra för att vara dålig:

Julian Cope gillade jag en hel del vid den här tiden. Singeln World Shut Your Mouth var en av hans stora hittar, otroligt catchy. Och ibland vill man ju bara hålla med om det som låten säger.

27 juni 1990

2010-06-27T17:14:00.006+02:00

The Someloves - Something Or Other (LP)

Det var lite masspsykos bland Umeås popkonnässörer när det gällde australiensiska The Someloves. Something Or Other var en skiva som man bara skulle ha, helt enkelt. Tydligen drogs även jag in i det hela och köpte skivan precis som alla andra.

Fast jag fattade aldrig vad som var grejen. I mina öron är detta ganska stelopererad och anonym gitarrpop, balanserandes på gränsen mellan habil och tråkig. Men det är bara min enkla åsikt. Andra skulle säkert säga att det är klassisk powerpop.

25 juni 1990

2010-06-25T08:31:00.006+02:00

The Fall - The Frenz Experiment (LP)

The Fall har funnits i över trettio år, har släppt ungefär fyrtio studioalbum, femtio singlar, sextio liveskivor, sjuttio samlingsskivor och åttio stenkakor.

Min spontana tanke när det gäller The Frenz Experiment (från 1988) är att jag nog inte håller albumet så högt bland de otaliga Fall-album som släppts. Men sanningen är ju att det trots allt är rätt bra. Antagligen har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på skivan, det har alltid varit andra som pockat på min uppmärksamhet.

Singelspåret Victoria (en Kinks-cover) tillhör det mest lättillgängliga som The Fall gjort. Det är ett exempel på Mark E. Smiths (och Ray Davies) längtan efter svunna tider då de rika var rika och de fattiga var fattiga - och ingen av dem skulle ju drömma om att höja en kritisk eller sarkastisk röst mot det brittiska (över)klassamhället.

21 juni 1990

2010-06-21T21:25:00.011+02:00

Thee Hypnotics - Come Down Heavy (LP)
Revenge - One True Passion (LP)

Jag önskar ibland att jag kunde få skriva om vilken bra och intressant musik som helst från den här tiden men upplägget på bloggen gör att allting är predestinerat och fastlåst. Och det går varken att fylla på med något roligt eller att ta bort något tråkigt, hur mycket man än skulle vilja.

Dagens två artister har jag redan skrivit om och så lär det bli fler gånger framöver. Konceptet att först köpa alla maxisinglar innan första fullängdaren och sedan själva fullängdaren och sedan en eller två maxisinglar efter första fullängdaren var något som jag tog för givet att man bara måste göra.

Den komplett(er)a(de) diskografin och tanken att varje inköpt skiva ska kunna sättas in i en kontext, ett släktträd, sitter fortfarande i ryggmärgen. Ganska ofta har jag suttit där med tolv skivor av en artist ända tills jag en vacker dag insett att jag egentligen bara behöver sju eller åtta av de tolv.

Thee Hypnotics köpte jag på mig bara för att jag blev imponerad av deras debutsingel Justice In Freedom. Den är inte med på den här skivan, annat än som bonusspår på cd:n (finns på Spotify om du är nyfiken).

Senare rörde de sig mot urtrist Jimi Hendrix-rock men Justice In Freedom har ett hårt, monotont, mörkt uttryck som pekar mot Black Sabbath och The Stooges, faktiskt utan att kännas det minsta tråkig. Check it out:

One True Passion? Nja. Revenge var ett både misslyckat och osmakligt sidoprojekt med New Order-basisten Peter Hook. En sorglig historia: världens bästa basist klantar till det.

14 juni 1990

2010-06-14T08:51:00.000+02:00

Happy Mondays - Bummed (LP)
The Jesus And Mary Chain - Automatic (LP)
The Sugarcubes - Regina (12")
Siouxsie & The Banshees - This Wheel's On Fire (12")
Iron Butterfly - In-A-Gadda-Da-Vida (LP)

Dagens skörd inhandlades på en så kallad skivrea (på Garageland Records i Umeå om sanningen ska fram) vilket innebar att man mängdköpte skivor som man egentligen inte ville ha bara för att de var billiga. Men det var ju roligt och spännande också att bläddra. I bästa fall kunde man väl göra ett fynd också, med facit i hand kanske en gång på fem.

Bummed skulle jag inte vilja rekommendera. Nä, Happy Mondays hade inte riktigt hittat formen här. Det är anonym, stel och ganska tungfotad funkrock med falsk sång och noll melodier. Wrote For Luck är bästa spåret och den är egentligen allra bäst i en lysande mix som Vince Clark (av alla människor) gjort.

Vidare: tredje albumet med Jesus And Mary Chain heter Automatic och redan här uppmärksammar den känslige musiknörden ett varningstecken. Att döpa en skiva till Psychocandy är ett oantastligt genidrag och att kalla uppföljaren för Darklands är att smakfullt och ödmjukt avslöja sitt goda självförtroende.

Men Automatic, suck, det är ju bara för vekt. Skivan kännetecknas av exakt samma förskräckliga trumljud på alla låtar. Och dessutom låter alla låtar likadant (på ett dåligt sätt). Singeln Head On (som Pixies senare gjorde en cover på) är kanske den som låter bäst idag. Men även den känns trött och oinspirerad...

Första Sugarcubes-skivan Life's Too Good kom långt på sin charm och sin unika stil. Antagligen är Regina, som kom året efter, det sista bra som bandet gjorde. Här gormar Einar Örn på som vanligt, det är inte snyggt men absolut effektfullt och kontrastskapande. Men efter detta blev inte Sugarcubes så roliga och jag tappade intresset.

Björks solokarriär har inte heller intresserat mig det minsta. Men mot alla odds har jag en weak spot för hennes Vespertine, ett inåtvänt, viskande, skimrande album fyllt av harpor, änglakörer och Matmos-elektricitet. Men kolla för all del in Regina:

På temat "det sista bra bandet gjorde" har vi också en tolva med Siouxsie & The Banshees från 1987. Det är ofta ett tveksamt tecken när band börjar göra coverskivor men jag tycker att Siouxsie-skivan Through The Looking Glass är ganska lyckad på sina ställen.

Dylan-låten This Wheel's On Fire spelades in av Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity samt t ex av The Band och The Byrds. Överlägset bäst och mest magisk är den dock i den här tolvtumsversionen som bara maler och maler på tills den når högre och högre höjder och slutar i ett crescendo.

Iron Butterfly är kanske inte något av sextiotalets höjdarband. Orgelheavyrock får man väl kalla det. Hit-låten In-A-Gadda-Da-Vida känner de flesta igen. Om inte annat så har man säkert sett den i detta Simpsons-avsnitt, där Bart smugglat in en bluffpsalm av I. Ron Butterfly i kyrkan och alla oskyldigt börjar sjunga den illa maskerade In The Garden Of Eden. Wait a minute, this sounds like rock and/or roll!

8 juni 1990

2010-06-08T12:53:00.023+02:00

Kat Onoma - Stock Phrases (LP)
The Charlatans - The Only One I Know (12")

Något förenklat är franska Kat Onoma musikaliskt besläktade med mörkermän som Tindersticks och Nick Cave & The Bad Seeds. Jag såg, åtminstone glimtvis, deras konsert i Hultsfred 1989 (årtalet fick jag bekräftat tack vare Mr. Zaines Konsertarkiv), men minns inte mycket annat än att det var en väldigt suggestiv spelning.

Albumet Stock Phrases gillar jag skarpt. Eller, ja, jag tycker att det är helt fantastiskt faktiskt, ett av 1990 års bästa. Har haft albumet i mitt hjärta i tjugo år nu och har aldrig slutat gilla det. En detalj som jag lagt märke till är att skivan mest består av lugna låtar, alla utom två. Och dessa två har man lagt sist på varje skivsida. Det konventionella sättet är ju annars att man inleder med de kvicka spåren och avslutar varje skivsida med de långsamma, episka spåren.

Ofta är det svårt, ja helt tröstlöst, hopplöst att pracka på andra sin musik, särskilt om personen man talar med inte har några nycklar eller ingångar till just den här musiken. Så därför stannar jag här och låter var och en göra vad den vill med detta inlägg om Kat Onoma, t ex ta det coolt och lyssna igenom Stock Phrases ett tiotal gånger på Spotify.

The Charlatans var lika fullständigt rätt som Happy Mondays detta manchestergungande popår. Lyssnar man på The Only One I Know så hör man en dansant rytm, ett larvigt catchy orgelriff, en oerhört luftig produktion samt en sångröst som sjunger med halsen och inte med magstödet. Det där sista är viktigare än vad man kan tro.

Dessutom stjäl/lånar man ohämmat en textrad från The Byrds-låten Everybody's Been Burned. Helt klart, singeln låter finfint fortfarande. Kolla också in den avundsvärda luggen som sitter på sångaren Tim Burgess huvud.

5 juni 1990

2010-06-05T07:49:00.007+02:00

The Breeders - Pod (LP)

När Pixies-Kim och Throwing Muses-Tanya slog sina påsar ihop så bildades The Breeders, ett sidoprojekt som skulle visa sig bli ganska framgångsrikt så småningom. På debuten Pod ekar det mest Pixies, med det bandets nerv och Steve Albini-kantighet ganska intakt. Intakt upp till arton procent kanske. Det är bara två år från Surfer Rosa men ändå låååååååångt däremellan (och dessutom en helt annan grupp).

The Breeders fick ett genombrott några år senare med albumet Last Splash och superhitten Cannonball. Men jag köpte aldrig den skivan, dels eftersom ALLA ANDRA GJORDE DET, dels eftersom jag tyckte att det lät för hemskt med det där fläskiga gitarrljudet och dels eftersom skivan lät erbarmligt tråkig. Cannonball var såklart tacksam att slänga på när man var DJ och ville fylla dansgolvet men i min bok är det tyvärr inte samma sak som bra musik.

1 juni 1990

2010-06-01T22:23:00.017+02:00

Jefferson Airplane - After Bathing At Baxter's (LP)
Happy Mondays - Step On (7")
Krush - House Arrest (12")

Förutom en rejäl utforskning av samtida indie så snokade jag också lite bland sextiotalets musikaliska uttryck. Jefferson Airplane hade jag noll koll på och efter något tips (sannolikt från M Lundgren eller J Larsson) så köpte jag After Bathing At Baxter's (från 1967). Hm, jag tyckte mest att det var en rätt konstig skiva (alltså inte på något positivt sätt). Saknade riktigt bra låtar. Kanske var jag inte redo. Kanske borde jag istället köpt Surrealistic Pillow (skivan innan) eller Crown Of Creation (skivan efter). Låten Martha är dock helt underbar.

Happy Mondays regerade 1990. Albumet Pills 'n' Thrills And Bellyaches (som inte kom förrän i november detta år) gör mig fortfarande väldigt glad och upprymd. Där träffade de rätt på alla sätt. Singeln Step On köpte jag den första juni och jag gissar att den snurrade en hel del under sommaren.

Fasen så bra! Nu blir jag inspirerad och tårögd. Det är bara att tugga i sig, jag får aldrig tillbaka sommaren när jag var tjugo. Sommaren med Bez.

Sist men inte minst köpte jag en singel som faktiskt var någon slags hitlåt. Jag var (och är fortfarande) barnsligt förtjust i Krush och deras House Arrest. Någon slags old-school-electro-house är det väl idag, men otroligt svängigt och fräscht. Sådan här musik verkar ibland hamna i ett vakuum - den här låten finns till exempel inte på Spotify trots att jag vill minnas att det var en rätt stor hit.

Lyssna och njut, I know you're gonna dig this:

31 maj 1990

2010-05-31T12:47:00.008+02:00

New Order - World In Motion (12")
Ian McCulloch - Candleland (LP)
The Church - Starfish (LP)
Droolian - Droolian (LP)
Inspiral Carpets - This Is How It Feels (12")

Jag älskar New Orders 80-tal ganska förbehållslöst. När de fick bidra med Englands fotbollslåt inför VM i Italien 1990 så var det säkert en ära (och dessutom blev det visst gruppens enda etta på singellistan). Men särskilt bra är den inte tycker jag. Soft Pet Shop Boys-sound och fin vers men sedan lite töntig och onödigt skrålig refräng. Även om skivan Republic från 1993 är riktigt bra så känns övergången till 90-talet som början till slutet av New Order-magin.

Det finns en bra regel och det är att artister som gjort starka intryck i bandsammanhang bör undvika att göra soloskivor. Liksom, vem vill och behöver ha en soloskiva med Echo & The Bunnymen-sångaren Ian McCulloch? Med lite god vilja så är väl den här skivan inget större misslyckande. Hör här till exempel den söta titellåtsduetten med (den oförskämt nedmixade Cocteau Twins-sångerskan) Elizabeth Fraser:

"Free Roky Erickson" stod det på baksidan av Julian Copes skumma Droolian-skiva. Jag sålde den lite senare eftersom jag inte gillade den så mycket. Med facit i hand så var det väl lite halvdumt kanske.

Starfish är ärligt talat inte mästerverket med The Church, även om skivan ibland framstår som en slags klassiker. Lustigt egentligen, The Church har aldrig riktigt varit mitt band. Men idag lyssnar jag nästan mer på dem än jag gjorde på 80- och 90-talen, mycket tack vare min gode vän K. Sanningen är väl ungefär den att det alltid finns två-tre fantastiska spår på varje skiva, ändå från starten och faktiskt fortfarande (jag gissar att många fans har slutat följa gruppen i nutid).

Okej då, slänger väl lite inställsamt med hitlåten från Starfish då. Den kan man höra många gånger:

Slutligen: denna dag blev det också en maxi-singel med Inspiral Carpets.

30 maj 1990

2010-05-30T00:05:00.004+02:00

Tad - God's Balls (LP)
The Bodines - Decide (12")
Tangerine - Tangerine (LP)

Tad går ju inte av för hackor. Det har jag nog skrivit förut. Bandet var verkligen blytungt i början och jag undrar ibland hur det kunde komma sig att jag gillade det här så mycket. En del av svaret är nog att jag var svag för skoningslösa riff. Idag framstår frontfiguren Tad Doyle som en korsning mellan Meat Loaf och Ebbot Lundberg. Kanske är han helt enkelt en korsning mellan Meat Loaf och Ebbot Lundberg?

Döm själv:

The Bodines medverkade på samlingskassetten C86 och blev därmed indragna i vågen/hypen av coola band som spelade skramlig indie-pop i mitten av 80-talet. Jag tycker att de gjort flera riktigt bra låtar, inklusive några tidiga släpp på Creation Records. Den här tolvan var nog det sista de gjorde och den är tyvärr inget märkvärdigt. Snarare är den rätt kass (och dessutom inte släppt på Creation Records).

Skivan med Tangerine har jag inte kvar. Det var ett nytt band, också på Creation Records, så därför köpte jag den väl av bara farten, typ olyssnat. Minns själva skivan som rätt ointressant, typ med falsk sång och trista låtar. Men nu när jag lyssnar igenom singeln från albumet, Sunburst, så känns den plötsligt som en charmig halvklassiker. Som om Syd Barrett vore glad och sjöng i New Order. Märkligt.

Lite kuriosa som dykt upp nu men som jag verkligen inte hade någon aning om då. Tangerine-sångaren Mark Dumais var en amerikan som startade bandet Crash i New York ca 1985. I det bandet ingick bland annat min gamle favorit Kurt Ralske, som senare skulle bilda enmansprojektet Ultra Vivid Scene. Dessutom ingick det tydligen en medlem som senare hamnade i det fina popbandet Something Pretty Beautiful, ett band som OCKSÅ släppte skivor på Creation (och som Julian Copes brorsa dessutom var med i).

Mark Dumais dog i AIDS två efter det här skivsläppet med Tangerine. Hey, snacka om halvalternativ, halvt bortglömd musikhistoria.

25 maj 1990

2010-05-25T08:40:00.005+02:00

Smiles, Vibes & Harmony - A Tribute To Brian Wilson (LP)

Under några år kom det massor av sådana här tribute-skivor. Behjärtansvärt på alla sätt, men sällan särskilt rolig lyssning. Samlade man på Sonic Youth, Dinosaur Jr eller Pixies så tvingades man också plocka upp ett antal samlingsskivor som i slutändan kanske mest fick stå och samla damm.

Intressant blir det dock om man tittar lite närmare på just den här tiden. 1990 var det ungefär tjugo år sedan 60-talet tog slut. Jag tror inte att The Beach Boys stod särskilt högt i kurs i slutet av 80-talet, förutom möjligen vad gäller deras tidiga surfhits. Men alla de enskilda (och smått fantastiska) studioalbum som kom mellan 1965 och 1972 var nog faktiskt inte tillgängliga i någon större utsträckning.

Jag tror faktiskt att det var just 1990 som Capitol började ge ut skivorna, två-på-en, på cd. Tittar man på låtlistan på den här samlingen så är det mest tidiga Beach Boys-spår, förutom två från Pet Sounds och två från Smiley Smile. Långt senare, kanske främst under 2000-talet, har dock The Beach Boys-influenser dykt upp allt tydligare i alternativ/indiepop-sammanhang. Åtminstone till min stora glädje.

1. Handsome Dick Manitoba - Dance Dance Dance
2. World Famous Blue Jays - This Car Of Mine
3. Das Damen - Johnny Carson
4. The Records - Darlin
5. Peter Stampfel & The Bottle Caps - Gonna Hustle You
6. The Untamed Youth - Chug A Lug
7. Mooseheart Faith - Wind Chimes
8. Dos Dragsters - Pet Sounds
9. Sonic Youth - I Know There's An Answer
10. The A-Bones - Drive In
11. Billy Childish & Thee Headcoats - 409
12. The Cynics - Be True To Your School
13. The Original Sins - Help Me Rhonda
14. Sharky's Machine - I Wanna Pick You Up
15. The Vacant Lot - Meet Me In My Dreams Tonight
16. Nikki Sudden & The Mermaids - Wonderful / Whistle In

18 maj 1990

2010-05-18T20:19:00.005+02:00

The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (LP)
Revenge - Pineapple Face (12")

The Dukes Of Stratosphear är såklart XTC:s hobbyprojekt med psykedeliska influenser. Är det bra då? Nja, jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Psonic Psunspot, fastän det verkligen borde vara nåt för mig. Kanske är det så att moderbandets (ofta) överarbetade stil märks lite väl mycket även här. Kanske är det lite för mycket pastisch över det hela. Omslaget är dock klockrent. Man vill att skivan ska vara lika bra.

Revenge har jag väl skrivit några rader om redan. Peter Hook (från New Order) med sitt märkliga soloprojekt. Nej, det lät inte särskilt bra då och det låter inte bättre nu. På Youtube finns en video till den här låten, Pineapple Face, men den är så smaklös och tramsig att jag vägrar dela med mig av den.

17 maj 1990

2010-05-17T21:02:00.007+02:00

Blue Öyster Cult - Tyranny And Mutation (LP)
Elvis Presley - 20 Golden Greats (LP)

Dagens skivinköp blev lite mer atypiska. Blue Öyster Cult hade jag nog läst om i den första utgåvan av Bonniers Rocklexikon, säkert beskrivna som "skitig, våldsam hårdrock". Dock blev jag inte så imponerad av Tyranny And Mutation (från 1973), hade säkert förväntningar som inte riktigt uppfylldes.

BÖC spelar ju ofta hård och ganska skränig rock - ibland fungerar det strålande - andra gånger blir låtmaterialet alltför snårigt och diffust. Hursomhelst: detta har aldrig riktigt varit mitt band, men jag har idag många fler ingångar till musiken än jag hade som tjugoåring.

Samma dag blev det en billig LP med Mr Elvis Presley. Av någon anledning hade jag fått för mig att Elvis måste ha gjort något bra (detta var några år innan tidningen Pop placerade From Elvis in Memphis på top-10 i deras hundrabästalista och därmed avslöjade facit). Det var inte mycket i den här samlingsskivan som bevisade det, det var ett ganska sunkigt urval. Men jag fastnade i varje fall för Bossa Nova Baby, som är otroligt svängig och medryckande, and still is:

11 maj 1990

2010-05-11T18:34:00.005+02:00

Diverse artister - Alvin Lives (In Leeds) / Anti Poll Tax Trax (LP)

Brittiska indieband gör sjuttiotalslåtar i ett politiskt sammanhang. En, åtminstone på papperet, intressant samlingsskiva. Bifogar ett par exempel så fattar ni grejen.

1 Lush - Chirpy Chirpy Cheep Cheep
2 Five Thirty - My Sweet Lord
3 Cud - Bohemian Rhapsody
4 The Popguns - Bye Bye Baby
5 Crocodile Ride - I Feel Love
6 Robyn Hitchcock - Kung Fu Fighting
7 Corn Dollies - Le Freak
8 The Wedding Present - Make Me Smile (Come Up and See Me)
9 Close Lobsters - Float On
10 14 Iced Bears - Summer Nights
11 The Siddeleys - Love Grows (Where My Rosemary Goes)
12 The Perfect Disaster - Wanderin' Star

10 maj 1990

2010-05-10T08:28:00.005+02:00

Ultra Vivid Scene - Joy 1967-1990 (LP)
Inspiral Carpets - Life (LP)
Thee Hypnotics - Half Boy Half Man (12")

Ultra Vivid Scene är rätt underskattade tycker jag. Kurt Ralske har en av de bästa rösterna för den här typen av melodisk skrammel-indie: mjuk, skör, lågmäld och gåtfull. Andra albumet Joy 1967-1990 når kanske inte samma höjder som den självbetitlade debut-LP:n men skivan är ändå snäppet bättre än den tredje och sista skivan Rev.

Inspiral Carpets känns såhär i efterhand som en rätt sunkig grupp. Men jag undrar om de inte hade en del kvaliteter trots allt. Alltså, det kan i varje fall vara rätt charmigt med pipig sextiotalsorgel och viss garagerockimage. Så länge de håller uppe tempot och gör låtar under tre minuter så är det rätt okej, det blev betydligt segare på senare skivor. Dock: sånginsatserna är rakt igenom rätt kassa, omslaget går bort och att döpa en skiva till Life går faktiskt också bort.

Thee Hypnotics är totalt bortglömda nuförtiden, men ett wikipedia-entry slipper de såklart inte undan. Tror att deras psykedeliska image och hårda, envetna riffande delvis påminde mig om Loop, men Thee Hypnotics har nog ännu mer classic rock i blodet. Half Boy Half Man (alltså typ som jag ungefär) är hiskeligt rockrockig men faktiskt bättre än jag minns den:

5 maj 1990

2010-05-05T17:59:00.009+02:00

Wire - 154 (LP)
Kraftwerk - Trans-Europe Express (LP)
The West Coast Pop Art Experimental Band - Vol 2 (LP)
Kai Martin & Stick! - Biomusik (LP)
The Teardrop Explodes - Wilder (LP)
Inspiral Carpets - Move (12")
McCarthy - Get A Knife Between Your Teeth (12")
Lloyd Cole - No Blue Skies (7")
The Darling Buds - It's All Up To You (7")
R.E.M. - The One I Love (7")

Femte maj 1990 var en lördag och jag har noterat i min kalender att det var skivmässa denna dag. I Umeå alltså, troligen i den "läckra" lokalen Blå Dragonen. Men skörden blev inte så pjåkig. Jag säger det igen, fattar inte hur jag kunde köpa så många bra skivor under ett och samma år.

Wire-albumet 154 från 1979 är egentligen en ganska märklig skiva, men postpunkig artpop har väl all rätt att vara märklig. Här ryms både det vackra och det fula, här ryms både mjukt och hårt, konstigt och självklart sida vid sida. I min bok får skivan toppbetyg på exakt alla fronter. Här en låt som My Bloody Valentine gjort en fin cover på:

Kraftwerk tänker jag inte orda så mycket om. Jag utgår bara från att du som läser detta formligen avgudar Trans-Europe Express.

Med sitt oemotståndliga bandnamn borde The West Coast Pop Art Experimental Band vara en given hit. Det förstår ju vem som helst att det måste vara bra. Bandet var kanske inte fullt så experimentella men på deras skivor finns flera guldkorn, inte sällan med ett ganska snällpoppigt och samtidigt lätt skruvat/flummigt uttryck. På Volume 2 från 1968 finns en låt med den svårslagna titeln Suppose The Give A War And No One Comes. Ja, vad händer då kan man undra?

Jag fastnade rejält för Kai Martin & Stick! bland det svenska åttiotalets nya våg. Debutskivan Biomusik var kanske inte den skiva jag lyssnade mest på, det var nog Röd plåt (1982) och Simmarna (1983) som var de riktiga höjdarna för mig.

The Teardrop Explodes var däremot överskattade. Wilder framstår i mitt minne som extremt anonym. Inte en låt har fastnat i mitt sinne. Föregångaren Kilimanjaro innehåll åtminstone Ha-Ha I'm Drowning, den enda låt av värde som jag idag kan erinra mig med gruppen.

Vidare blev det ett par relativt nya maxisinglar, i sedvanlig indie-stylee: Inspiral Carpets-låten Move och McCarthys Get A Knife Between Your Teeth. Ingen av dem är väl i klass med det bästa som respektive band gjort.

Minns att jag tyckte att Lloyd Coles No Blue Skies lät farligt mogen, rätt långt från Rattlesnakes. The Darling Buds var för mig en likblek kopia av The Primitives, kanske hårt dömt men ändå rättvist. R.E.M.-låten The One I Love är ämabel.

4 maj 1990

2010-05-04T21:36:00.002+02:00

The Soup Dragons - Lovegod (LP)

Det finns tillfällen när man helst vill dra något gammalt över sig och vänta tills dygnet övergår i ett annat. Detta är ett sådant tillfälle.

Hu.

3 maj 1990

2010-05-03T17:14:00.008+02:00

Soul Patrol - Use (LP)

Well. Svensk, "tung" rock, kan det va nåt? Jag tyckte tydligen det för tjugo år sedan och Soul Patrol var nog ett ganska typiskt exempel på mörk, malande rockmusik som ofta får extra tyngd vid livekonserter men som kan bli lite väl endimensionell på skiva.

Tyvärr, kära läsare, så kommer jag inte ihåg så mycket av den här skivan. Antar att flera av låtarna spelades i radioprogrammet Bommen. Vill minnas att jag tyckte att skivan var rätt bra när jag köpte den men att den sakta men säkert gled ut i den perifera del av skivsamlingen som jag alltid strävat efter att minimera.

En skivsamling bör nämligen inte ha några perifera delar.

27 april 1990

2010-04-27T19:09:00.018+02:00

They Might Be Giants - Flood (LP)
Tad - Salt Lick (Mini-LP)

They Might Be Giants hade någon slags fanclub i Umeå. Vet inte riktigt vad det var i deras geek rock som alla tyckte om. Antagligen var de helt enkelt väldigt lätta att tycka om. Och dessutom blandade de in - gud förbjude - humor i musiken!

Flood var som jag minns det en rätt jämn skiva - de kunde skriva låtar, inte tu tal om den saken - men kanske lite väl tokrolig på sina ställen. Den stora hitlåten var såklart Birdhouse In Your Soul.

Jag är inte helt säker på att sångaren inte är Steve Buscemi:

Hey, på dagen för tjugo år sedan fyllde jag tjugo år. Vilket alltså inte hindrade mig från att köpa ett par skivor till mig själv. För inte tror jag att jag fick Tad-skivan Salt Lick i födelsedagspresent. Nä, det är faktiskt helt omöjligt. Lika troligt som att jag skulle ha fått Tad-skivan God's Balls av min mormor.

Tad var hårdast av alla. Hårdast. Bandet rörde sig i Seattles grungefåra och kryddade sin imbecilla skogshuggar/lumberjack(daniels)-image med grisig och monstertruckig skräckfilmsstämning. Tuffast av alla var frontfiguren och tungviktaren Tad Doyle. När han gallskriker "Behemoth, Motherfucker!" (textstrof ur Behemoth från God's Balls) framstår världens alla dödsmetallband som melodiösa västkustrockare.

Legendariskt nog så sjöng Kurt Cobain med Tad i låten High On The Hog redan 1989 (det finns live-klipp på Youtube). Här kommer annars fantastiska Wood Goblins, for your pleasure. Jag menar, lyssna bara på gitarrspelet, hårt, koncentrerat, vinklat.

26 april 1990

2010-04-26T21:38:00.010+02:00

My Bloody Valentine - Glider EP (12")
Einstürzende Neubauten - Feurio! (12")

Jag upptäckte My Bloody Valentine någon gång 1988-1989. Detta var på den tiden när de mest spännande kanalerna på kabel-tv:n var Sky Channel och Super Channel. På Sky såg jag bland annat den underbara serien I Dream Of Jeannie med en mycket ung Larry Hagman. På Super visade de ibland på eftermiddagarna Snub TV som mestadels visade extremt smal indie från England.

Jag blev knockad och utslagen av två videos: Loop och deras Collision samt My Bloody Valentine och deras You Made Me Realise. Minns det som att jag fullständigt tappade hakan över hur bra det var. Bokstavligen. Hela femspårstolvan You Made Me Realise brukar jag hålla som världens bästa. Albumet Isn't Anything växte för varje lyssning och de tidiga låtarna på Ecstasy And Wine var fantastiska. Men på något sätt tog nya Glider EP in bandet i 90-talet och ett lite modernare, renare sound.

Ganska snabbt kom jag över chocken över att även detta heliga och oantastliga band hade funky drummer/danstrummor på huvudspåret Soon. Strålande bra var ju också b-sidorna Don't Ask Why och Off Your Face.

Samma dag köpte jag en maxisingel med Neubauten. Feurio! är synnerligen lättillgänglig för att vara detta borrmaskinskombo. Rena discon.

20 april 1990

2010-04-20T13:07:00.002+02:00

Suicide - Suicide (LP)
Cabaret Voltaire - The Crackdown (LP)
The Rain Parade - Emergency Third Rail Power Trip (LP)
The Rain Parade - Explosions In The Glass Palace (Mini-LP)
McCarthy - Banking, Violence And The Inner Life Today (LP)
Robyn Hitchcock - Black Snake Diamond Role (LP)
The Fall - The Wonderful And Frightening World Of The Fall (LP)
The Beatles - Abbey Road (LP)
MC5 - Kick Out The Jams (LP)
The Shamen - Drop (LP)
Primal Scream - Primal Scream (LP)
14 Iced Bears - Precision (Singles 1986-1989) (LP)
Lowlife - Permanent Sleep (LP)
The Stars Of Heaven - Speak Slowly (LP)

Jaha. Då var det dags för LP-skörden från stockholmsresan i april 1990. Fjorton plattor blev det, varav en hel del som jag faktiskt fortfarande - på gott och ont - håller mycket, mycket högt. Överhuvudtaget så blev det rätt många inköp under hela det här året som jag håller som klassiker och tiopoängare. Huruvida det handlar om nostalgi eller en upptäckarglädje som inte går att återskapa år efter år - det kan jag inte avgöra.

Men köper man första Suicide, första Rain Parade, första Robyn Hitchcock samt finfina plattor med Cabaret Voltaire, The Fall och McCarthy under en och samma vecka så kan och bör man, åtminstone i min värld, känna sig rätt nöjd.

De två första albumen med Suicide är båda klassiker. Riktigt riktigt bra. Jag vet många som har lite svårt för denna duo och det kan jag också förstå. Det är väl inte musik för en "trevlig" förfest om man säger så. Men tvekar man någon gång i livet om ifall musik överhuvudtaget kan beröra en så rekommenderar jag en ensamlyssning av Frankie Teardrop från Suicide. Det blir inte ruggigare.

Cabaret Voltaire-albumet The Crackdown är fulländat från början till slut.

När det gäller The Rain Parade så håller jag deras debutalbum extremt högt. De ingick i Paisley Underground-rörelsen från 80-talet och spelade sextiotalsinspirerad nypsykedelia av bästa märke. Uppföljaren Explosions In The Glass Palace är helt OK men inte alls lika bra och således början till slutet. För den som inte känner till det: gitarristen David Roback fortsatte sedan med Opal och Mazzy Star.

McCarthys sista skiva är som en övergång från deras tidiga poppiga stil och det som senare skulle bli Stereolab. Här kommer ett smakprov, politiken är som vanligt i förgrunden, Write To Your MP Today:

Jag gillar första Robyn Hitchcock-skivan skarpt. Senare har han haft en lång och jämn(tjock) karriär men här finns en kantighet som är mycket tilltalande. Lyssna till exempel på underbara och i vanlig ordning Syd Barrett-doftande Do Policemen Sing?:

The Fall-skivan är från 1984 och således helt OK med deras produktiva mått mätt.

Abbey Road och Kick Out The Jams var väl de sextiotalsalbum som jag ansåg mig ha råd med vid köptillfället. På Beatles-skivan gillar jag nog egentligen bara Come Together, Here Comes The Sun och Because. MC5 är väl tuffa och så, men lite för skrikiga för min smak.

Några år innan genombrottet med tungviktare som Move Any Mountain och Ebeneezer Goode gjorde The Shamen ganska anonym gitarrpop med småpsykedeliska inslag. Drop från 1987 är väl kanske inte den klassiker man skulle kunna önska sig, men lite bortglömd är den nog allt. Jag har verkligen inte lyssnat mycket på den här skivan men bjuder här ändå på ett smakprov så att historieskrivningen inte ska missa en dimension:

Avslutningsvis fyra indie-plattor till:

Primal Screams andra, självbetitlade album är rätt mediokert. Trist, seg rock - i någon slags första flirt med Rolling Stones. Undvik.

14 Iced Bears har en stor dos charm och viss koppling till Sarah Records, men jag har ändå lyssnat förvånansvärt lite på den här skivan.

Lowlife är lite mörka och goth-iga och är väl mest kända för att hushålla Will Heggie, den första, utmärkta basisten i Cocteau Twins.

The Stars Of Heaven (finns på Spotify) släppte skivor på Rough Trade och rekommenderas för den som gillar The Smiths/Morrissey och vill upptäcka en grupp som rör sig i ungefär samma landskap.

19 april 1990

2010-04-19T07:09:00.001+02:00

Ride - Play E.P. (12")
The Go-Betweens - Right Here (12")
The Telescopes - 7th # Disaster (12")
Ultra Vivid Scene - Staring At The Sun (12")
The Lightning Seeds - Pure (12")
The Snapdragons - The Eternal In A Moment (12")
Cabaret Voltaire - The Crackdown (12")
Sonic Youth - Death Valley '69 (12")
Sonic Youth - Halloween (12")

18 april 1990

2010-04-18T07:58:00.008+02:00

The Field Mice - Snowball (10")
The Orchids - Lyceum (10")

Mer från Sarah Records. Två av de bästa tiotummarna i världshistorien. Åtminstone i teorin, men delvis även i praktiken. Här följer ett smakprov från The Orchids:

17 april 1990

2010-04-17T16:21:00.017+02:00

Gang Of Four - What We All Want (7")
The Field Mice - The Autumn Store Part 1 (7")
The Field Mice - The Autumn Store Part 2 (7")
Action Painting! - These Things Happen (7")
Brighter - Noah's Ark (7")
Brighter - Around The World In Eighty Days (7")
A House - I'll Always Be Grateful (7")

Den här bloggveckan blir en specialvecka. Jag och en god vän (han är extremt noga med att få vara anonym men vi kan kalla honom Magnus Lundgren) åkte i april 1990 på skivköparturné till Stockholm och köpte skivor i drivor. Jag har kladdat ner alla inköpen i min kalender men det framgår inte vilken dag som själv köpet skedde.

Så jag startar således denna dag 1 med sjutumssinglarna, dag 2 (18 april) handlar om ett par tiotummare, dag 3 (19 april) får ägnas åt tolvtummarna och sen avslutar jag det hela med LP-skivorna dag 4 (20 april).

What We All Want är min favoritlåt med Gang Of Four. Faktum är att den i ett givet ögonblick slår det mesta på truten.

Förutom en småtrevlig popsingel med irländska A House så blev det hela fem singlar från finfina skivbolaget Sarah Records. Brighter är en ganska blek grupp, medan singeln med Action Painting! är riktigt nervig och vital.

I särklass står nog ändå The Field Mice, ett klassiskt Sarah-band som med sin träffsäkra ödmjukhet blev en stor förebild i mitt eget musicerande.

11 april 1990

2010-04-11T22:41:00.005+02:00

The Jazz Butcher Conspiracy - Distressed Gentlefolk (LP)
The Fall - Popcorn Double Feature (12")

Jag varken kan eller vill skriva någon essä om The Jazz Butcher här. Men jag såg den här skivan rätt länge i en skivaffär och den lockade mig på något vis. Till slut köpte jag den och även om den inte var fantastisk eller särskilt märkvärdig så kändes den ändå ganska unik. När jag idag lyssnar på den igen (via Spotify, mind you) så låter det ockå bättre än väntat. Bitvis lite excentriskt/jazzpoppigt, bitvis lite som en brittisk variant på Jonathan Richman.

Sen blev det också en maxisingel med The Fall, bandet som man antingen älskar att hata eller hatar att älska.

5 april 1990

2010-04-05T22:24:00.002+02:00

Diverse artister - The Bigtime Syndrome (LP)

En billig samlingsskiva (39 spänn?) som jag nog köpte för att jag äntligen skulle få höra det - skulle det visa sig - grovt och gravt överskattade skotska anorakpopbandet The Pastels. Men sen fanns det väl en del annat som lockade på samlingen också.

1 Love And Rockets - Mirror People (Slow Version)
2 Redd Kross - Play My Song (Remix)
3 The Dream Syndicate - Let It Rain
4 The Pastels - Truck Train Tractor
5 The Jazz Butcher Conspiracy - Rebecca Wants Her Bike Back
6 Exploding White Mice - Blaze Of Glory
7 The Lucy Show - New Message (New Version)
8 Christmas - Babyman
9 Love Tractor - Got To Give It Up
10 Alex Chilton - Rubber Room
11 Dumptruck - Didn't Know

4 april 1990

2010-04-04T10:08:00.032+02:00

Simple Minds - Sons And Fascination (LP)
Television - Marquee Moon (LP)
Crosby, Stills & Nash - Crosby, Stills & Nash (LP)
The Waterboys - Fisherman's Blues (7")
The Rebel MC And Double Trouble - Street Tuff (7")

Vilka skivor! Ja, ännu en bunt gedigna skivor blev det denna dag, inhandlade på en skivrea i en av Umeås tv/stereo-butiker (Rune Johanssons). Artisterna är överlag rätt grabbiga och gubbiga - inte bara denna dag, ber lite om ursäkt för detta - men samtidigt kan jag inte göra så mycket åt det just i detta sammanhang.

Tidiga Simple Minds brukar jag tjata om så fort jag får chansen. När de var som bäst hamnade de någonstans mitt emellan Kraftwerk och Joy Division; syntetiskt, mörkt och inte sällan dansant. Sons And Fascination från 1981 (såklart) är en tiokronorsskiva som är helt fantastisk.

Kolla in videon till Love Song. Sångaren Jim Kerr, söt och kajalad, har här så ihåliga kinder att Ivan Lendl torde bli grön av avund. Videokonceptet är både tufft och töntigt - den grå kostymnissen byter skepnad och blir cool och provokativ DJ...

När det gäller det numera legendariska bandet Television så har saker och ting utvecklats på ett intressant sätt för mig. Jag köpte alltså Marquee Moon denna dag och visste väl att det var något av en klassiker. Men jag gillade den inte så mycket! Vad var det i den här gnälliga tråkrocken som alla fastnade för? Jag fattade ingenting.

Långt senare upptäckte jag att jag plötsligt och allt oftare ville lyssna på den här skivan. Tror inte att jag överdriver om jag säger att det tog mig fjorton-femton år att på riktigt hitta fram till Marquee Moon. Nu tycker jag plötsligt att den är makalöst bra.

Vill minnas att jag läst någonstans att Bear Quartet-gitarristen Jari Haapalainen tagit ut varenda gitarrgrej på den här skivan. Om man vill spela rockgitarr skadar det knappast. Min favoritlåt är hursomhelst Friction. I skrivande stund är det världens bästa låt genom alla tider, i varje fall inom det som vi, ofta lite motvilligt, kallar rockmusik. Döm själv.

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att både David Crosby och Graham Nash lämnade The Byrds respektive The Hollies för att de inte var helt nöjda med den musikaliska inriktningen och repertoaren. Men trion Crosby, Stills & Nash blev ju knappast "farlig" eller experimentell, möjligen rätt politisk. Debuten från 1969 bjuder på stilbildande stämsång och jordnära låtar. Jag återvänder ganska ofta till den här skivan.

Kolla in videon med Guinnevere, inspelad 1970. Låten är så skör att ljudet av en spindel som spinner tråd skulle störa.

Om The Waterboys och deras låt Fisherman's Blues har jag redan skrivit på den trevliga bloggen Spengo så den texten kan man läsa här.

Och nu över till något helt annat: The Rebel MC And Double Trouble och deras singel Street Tuff. Jag är varken rebell eller särskilt gatusmart men jag gillar ändå den här singeln. Fortfarande. Skönt old school och svängig som tusan.

3 april 1990

2010-04-03T10:52:00.011+02:00

The Go-Betweens - Spring Hill Fair (LP)
The Wonder Stuff - Golden Green (12")

Tredje april 1990 inföll tisdagen veckan innan påskveckan. Bara så att du vet och inte tror att jag ljuger. Med 2010 års datum mätt så skulle jag ha köpt skivor på långfredagen, påskafton, påskdagen samt annandag påsk... men på den tiden skulle det ha krävts såväl regelvidriga som regelbundna inbrott i skivaffärerna för att lyckas med det.

Så. Idag för tjugo år sedan köpte jag två skivor.

Spring Hill Fair är tredje albumet med The Go-Betweens. Jag hade höga förväntningar och trodde i min fantasi att detta skulle vara deras mästerverk, med det omslaget och den titeln... Men lite besviken blev jag allt. Kanske ville jag att den skulle låta mjukare och snällare och inte så desperat som den bitvis gör. Sanningen är väl att den här kontrasten mellan de två huvudpersonerna Robert Forster och Grant McLennan är själva kärnan i det som är The Go-Betweens. Det är Robert som står för det desperata - ibland har jag svårt för hans röst - men jag är inte helt säker på att det skulle bli bättre om Grant sjöng alla låtar.

Att ställa The Wonder Stuff bredvid The Go-Betweens känns inte så roligt idag. Sångaren Miles Hunts röst ger mig mest ett litet illamående nuförtiden. Jag gillade verkligen Golden Green när den kom, det ska erkännas. Här finns också en - åtminstone vad jag tyckte då - riktigt bra cover på sextiotalslåten Get Together. Men, nej, The Wonder Stuff klarar jag mig definitivt utan. Härmed lovar jag att jag aldrig mer ska lyssna på dem frivilligt.

2 april 1990

2010-04-02T18:55:00.035+02:00

The Smiths - The World Won't Listen (LP)
The Fall - I Am Kurious Oranj (LP)
Vic Chesnutt - Little (LP)
Union Carbide Productions - Financially Dissatisfied Philosophically Trying (LP)
R.E.M. - Orange Crush (12")

Gillar du The Smiths så känner du redan till singelsamlingen The World Won't Listen och gillar du inte The Smiths så är du inte särskilt intresserad, eller hur?

I Am Kurious Oranj innehåller flera av mina favoriter med The Fall, exempelvis Big New Prinz, Cab It Up! och Wrong Place, Right Time. Det var länge sedan jag lyssnade igenom hela skivan men de där tre låtarna är verkligen stentuffa.

Vic Chesnutts debut Little minns jag att jag köpte på grund av R.E.M.-kopplingen (Michael Stipe producerade). Skivan var lite konstig och svårtillgänglig tyckte jag och köpte inte någon skiva av honom förrän 1998 års The Salesman And Bernadette som han gjorde tillsammans med Lambchop.

Andra LP:n med Union Carbide Productions är deras klart bästa. Tyngden från debuten finns kvar men det har också kommit in välbehövlig luft och dynamik som gör detta till en riktig klassiker. Idag lyssnar jag kanske inte så mycket på just den här typen av musik - dock håller jag fortfarande Financially Dissatisfied högt.

Maxin Orange Crush med R.E.M har såklart en lysande a-sida (från finfina albumet Green). Men det blir mer spännande på b-sidan, där bandet gör två covers: dels Ghost Rider, dvs förstaspåret på Suicides debutskiva, dels Syd Barretts fina Dark Globe.

Just Ghost Rider är ett lite oväntat val, men R.E.M. lyckas faktiskt göra låten till sin egen. Här kan den som känner för det jämföra deras monotonrockiga version med det klaustrofobiska originalet från 1977.

29 mars 1990

2010-03-29T07:49:00.003+02:00

The Go-Betweens - 1978-1990 (2LP)

En samlingsskiva med ett av åttiotalets ljuvligaste popband. Av naturliga skäl inte lika sammanhållen lyssning som originalalbumen men ändå fylld av fina albumlåtar, b-sidor och udda spår. Fascinerande att man kan få gåshud av deras ganska enkla, raka, romantiska poplåtar - varje gång man hör dem. Låten Bachelor Kisses är från 1984.

28 mars 1990

2010-03-28T10:47:00.011+02:00

Warren Zevon - Sentimental Hygiene (LP)
Albinoni m fl - Adagio (LP)
Deep Purple - Collection (3LP)

Vad i hela världen kunde få mig att som nittonårig goth-synth-indie-kille köpa en skiva med en mogen snubbe som Warren Zevon? Har inte den blekaste aning! Nej, nu skojade jag. Klart att det fanns en anledning - och den var helt enkelt att hela R.E.M. är med och spelar på den här skivan. Dock kändes albumet aptrist: bredbent, stabbig amerikarock. Det är nog kul för såna som gillar sånt.

Warren Zevon debuterade redan 1969 och är en så kallad respekterad artist, åtminstone i USA. Respekterad betyder i det här sammanhanget att många anser Zevon vara en viktig artist/låtskrivare även fast de ärligt talat inte gillar hans musik särskilt mycket. Förutom R.E.M. så medverkar namn som Neil Young och Bob Dylan på den här skiva och det händer ju inte om man inte är respekterad.

Samma dag köpte jag en skiva med klassisk musik (ett av många misslyckade försök att ta mig in i den världen). Ville ha något lågmält och vackert och Albinonis Adagio platsar mycket väl i det facket.

Enligt min mening så är det totalförbjudet att som skivsamlare köpa skivor som heter något i stil med The Collection eller The Very Best Of eller The Essential. Eller rättare och lite mjukare sagt, det urval som man får är väldigt sällan tillfredsställande. Nittionio gånger av hundra är det låtar som man tycker saknas i urvalet. Exempelvis 38 Carat Collection med Prefab Sprout är dock lysande, så det finns såklart undantag.

Trippeln Collection med Deep Purple innefattar å tredje sidan deras tre första album från i slutet av 60-talet: Shades of Deep Purple (1968), The Book of Taliesyn (1968) och Deep Purple (1969). Det är ganska rolig men också lite opersonlig progressiv/halvpsykedelisk rock. Suggestiva Shield från 1968 är ett av mina favoritspår från den här perioden i bandets historia:

23 mars 1990

2010-03-23T17:34:00.013+01:00

The Smiths - Hatful Of Hollow (LP)
The Birthday Party - Junkyard (LP)
Killing Joke - Killing Joke (LP)
David Sylvian - Brilliant Trees (LP)
Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath (LP)
Deep Purple - Machine Head (LP)
The Screaming Blue Messiahs - Good And Gone (Mini-LP)
James - Come Home (12")
Stravinsky - Våroffer (LP)

Aha, ännu en Ginza-beställning! Man tackar. I bunten denna gång hittar vi en hel del godbitar.

Hatful Of Hollow är teoretiskt sett ett ihopskrap av låtar från singlar och radiosessions och därför inget regelrätt album. Men i praktiken är det nog många som betraktar skivan som just ett ordinärt Smiths-album. Och ett riktigt bra sådant också, såklart.

Man behöver kanske inte vara en tonårig fladdermus för att gilla The Birthday Party men det hjälper väl lite grand. Vildheten hos bandet och den unge frontfiguren Nick Cave är fortfarande väldigt unik. De har liksom en helt egen psychobilly-trash-twang. Junkyard från 1982 håller jag dock inte lika högt som föregångaren Prayers On Fire.

Apropå fladdermöss så... kan man ju nämna första Killing Joke-skivan. Mörkt, tungt, dystert, gotiskt. Det låter inte särskilt fräscht idag - men 1980 och några år in på 80-talet så var nog detta helt rätt. Kanske saknades det riktigt bra låtar, ibland är det ju sånt som faktiskt gör skillnad.

Om David Sylvian skulle jag kunna skriva mycket. Ja, jag har egentligen redan gjort det och den som vill och orkar kan läsa mer här. Kort sagt så är 1984 års Brilliant Trees en av mina favoritskivor genom tiderna. Så otroligt vacker, fantastisk och svårkategoriserbar.

Mitt i allt detta så svepte jag med mig lite gammal hederlig hårdrock. Black Sabbath och Deep Purple är strålande band och det tycker jag än idag. Åtminstone fram till 1972-1973.

Mini-LP:n med Screaming Blue Messiahs minns jag som helt OK.

Tolvan med James var någon slags halvhit. Idag hamnar Come Home någonstans mellan Stone Roses och Happy Mondays, men ack så opersonlig och nästan lite pinsam.

Stravinsky-skivan köpte jag enbart för att Våroffer var en stor inspiration för The Young Gods, som samplade Stravinsky och skickade mäktigt virvlande stråkkaskader i ens öron. Åtminstone på deras två första album.

22 mars 1990

2010-03-22T07:24:00.002+01:00

Sonic Boom - Spectrum (LP)
The Stone Roses - She Bangs The Drums (12")

Sonic Boom (dvs Peter Kember från Spacemen 3) lade kanske ner mer energi på omslaget än på musiken den här gången. Den psykedeliska "snurran" gav härliga optiska effekter när man vred på den. Ett så kallat gimmick-omslag. Det var länge sedan jag lyssnade på själva musiken - men skivan var något av en besvikelse när den kom.

Denna dag köpte jag ytterligare en maxisingel med The Stone Roses. A-sidan låter så här:

16 mars 1990

2010-03-16T07:38:00.007+01:00

Kraftwerk - The Man Machine (LP)
Nick Cave & The Bad Seeds - From Her To Eternity (LP)
The Fall - Perverted By Language (LP)
Primal Scream - Sonic Flower Groove (LP)
Eyeless In Gaza - Drumming The Beating Heart (LP)
The Bevis Frond - Inner Marshland (LP)
MX-80 Sound - Out Of The Tunnel (LP)
The Stone Roses - Demo Album Vol. 1 (LP)
R.E.M. - So Much Younger Then (LP)

Shit, den här veckan för tjugo år sedan köpte jag sammanlagt elva fullängdsskivor. Det är ungefär lika många som jag orkar ta till mig på ett år these days. Statistiskt sett var jag alltså cirkus femtio gånger mer på hugget då än vad jag är idag. Men det är som vi alla vet inte särskilt svårt att ljuga med statistik.

The Man Machine fick jag inspelad på band när jag gick i åttan. På andra sidan C90-kassetten rymdes Computer World. Ja, vad ska man säga. The Man Machine är en ganska ohotad tiopoängare vilken dag och vilken tid på dygnet som helst.

From Her To Eternity kom 1984 och var första skivan med Nick Cave & The Bad Seeds. Ja, vad ska man säga. Skivan är en ganska ohotad tiopoängare men det spelar rätt stor roll vilken dag och vilken tid på dygnet det är.

Perverted By Language är en Fall-skiva från 1983. Den är kantig och rätt svår men också rätt fenomenal på sina ställen. Enligt Wikipedia svimmade John Peel när han hörde det makalösa inledningsspåret Eat Y'self Fitter första gången. Det är antagligen sant och för den delen inte särskilt konstigt.

Primal Scream började som ett mesigt jingle-jangle band innan de blev ett rockband och innan de blev en typ acid house-akt och innan de blev ett högoktanigt technokrauttråkrockband. Sonic Flower Groove har så många rickenbackande Byrds-gitarrer att luften tar slut. Men även om det finns en del catchy låtar här så känns det varken som att det är på riktigt eller på låtsas.

Eyeless In Gaza har funnits i min värld ett tag men aldrig tagit särskilt stor plats. Minns ingenting från den här skivan.

Om The Bevis Frond och MX-80 Sound har jag redan skrivit några rader här och här.

Avslutningsvis köpte jag också två bootlegs denna dag. Märkligt. Stone Roses förärades alltså en bootleg redan något år efter genombrottet. Halvtrista demospår. Fattar inte vad jag skulle ha den här skivan till. Posera med antagligen. Sålde den nog lite senare.

R.E.M.-booten var intressant på flera sätt. Det var väldigt tidiga inspelningar (från 1981?) och en hel radda med helt outgivna och rätt roliga spår. Alltså från tiden innan de hade skivkontrakt. Fast i längden var det väl inget livsnödvändigt. Sålde den nog lite senare.

I februari och mars 1990 låg Sinéad O'Connor etta på Tracks-listan under sju veckor med låten Nothing Compares 2 U. Bara så att du vet.

15 mars 1990

2010-03-15T08:14:00.000+01:00

The Fall - Extricate (LP)

Nittiotalets första Fall-skiva är kanske den sista man verkligen behöver.

14 mars 1990

2010-03-14T08:13:00.009+01:00

The Stone Roses - Made Of Stone (12")

Jaha. En maxisingel med The Stone Roses. Jag hade ju redan införskaffat deras självbetitlade album i januari samt i månaden därefter ytterligare två maxisinglar. Det handlade om en tvångsmässig kompletteringsgalenskap som kändes helt logisk, åtminstone på den tiden. Jag ville - då liksom nu - ha allt med grupperna jag gillade, i betydelsen tillgång till alla låtar. Men det krävdes en kämpainsats för att lyckas med det.

The Stone Roses hade ofta trevliga b-sidor på sina singlar. Här hittade man till exempel Going Down, en poplåt som mycket väl kunde ha platsat på deras debutalbum. Notera det Jackson Pollock-inspirerade omslaget, signerat gitarristen John Squire. Splash & splatter! Pollock nämns faktiskt i texten till Going Down och huvudspåret Made Of Stone handlar dessutom om konstnärens död i en bilolycka.

För övrigt inleds här uppladdningen inför Madchester-scenens sista toppnoteringar under the-second-or-third-summer-of-love sommaren 1990.

12 mars 1990

2010-03-12T07:16:00.012+01:00

The Smiths - The Queen Is Dead (LP)

Det känns lite knepigt att försöka knåpa ihop några snitsiga bloggrader om The Smiths. Jag menar, mycket är skrivet och ältat redan. Och man hör ju genast den kritiska massans sorl: "Ta bort sopan! Släpp fram Gradvall!". Men sånt är livet. Knepigt.

För egen del hörde jag The Smiths första gången i början av gymnasiet, kanske 1986 eller 1987. Jag fattade inte grejen, tyckte nog att det var rätt larvig musik, i varje fall i jämförelse med mina preferenser då, säg Sisters Of Mercy eller Siouxsie & The Banshees. Det lossnade väl lite när jag skaffade singeln William, It Was Really Nothing/Please Please Please Let Me Get What I Want. Men jag var ändå rätt trögstartad. Hälsosamt oimpad.

Fascinerande att bandet var så produktivt under en så kort tidsperiod. Jäkligt många fina singlar kom ju där på rad (ett så kallat pärlband). Och så ett studioalbum per år: The Smiths (1984), Meat Is Murder (1985), The Queen Is Dead (1986) samt Strangeways, Here We Come (1987). Jag vet att det är många som tycker annorlunda, men de två första skivorna är i mitt tycke rätt hemska. Jag klarar knappt att lyssna på dem, har ingen lust alls faktiskt. Å andra sidan är de två sista lysande. Särskilt Strangeways ligger mig varmt om hjärtat.

Morrisseys röst kan vara en smula irriterande - men det unika sättet som han använder ord på kommer man ändå inte ifrån. Och jag är verkligen ingen textmänniska. Jag lyssnar mycket mer (och hellre) på bas, trummor, gitarrer och hur instrumenten samspelar. Johnny Marr har väl fått all cred han förtjänar, vilka gitarrfigurer! Men the other two i rytmsektionen får man inte heller glömma, de bidrar absolut till att soundet blir så effektivt. Det är som om någon omsorgsfullt täljt fram de självklara låtarna ur något mjukt träslag.

Lite spooky, jag köpte The Queen Is Dead på kronprinsessan Victorias namnsdag. Men det har väl å andra sidan ingen direkt betydelse. Kan man tycka.

9 mars 1990

2010-03-09T07:50:00.004+01:00

Mudhoney - Superfuzz Migmuff (LP)

Ack, ljuva 1990! Mattias håvar först in Soundgardens debut och några veckor senare så är det dags för Mudhoneys debut.

Da rawk übersnob in me måste må prima av detta faktum. Dels är (var) det ju livsnödvändigt att hänga med precis när saker händer (hände) - dels är det ju synnerligen viktigt att kunna berätta för alla att man hunnit tröttna på grungen redan något drygt halvår innan Nirvanas genombrott.

Sanningen är också att jag idag inte minns särskilt mycket av den här Mudhoney-skivan. Är ganska säker på att jag inte har kvar den. Kanske var detta ännu ett mina många identitetsköp?

8 mars 1990

2010-03-08T18:27:00.008+01:00

Lush - Mad Love (12")
Kitchens Of Distinction - Prize (12")
The Flatmates - Love And Death (LP)

Kära läsare, om du tycker att kombinationen indie och 1990 är det absolut värsta eller tristaste du kan tänka dig - well, sluta läs här. Det blir nog en hel del sånt framöver.

Med facit i hand så är det nog dessutom så att det är en hel del som inte riktigt håller längre.

Jag blev knockad av Lush när deras mini-LP Scar släpptes 1989. Idag är det nog bara den skivan i deras diskografi som låter intressant överhuvudtaget. Baby Talk och Etheriel är kanske de enda två låtar man behöver med Lush.

De låter här som någon slags blandning mellan Cocteau Twins och My Bloody Valentine. Men oj vad de blev utslätade senare. Mad Love E.P., som jag alltså köpte denna dag, är inte heller särskilt rolig. Men ett fint omslag är det ju såklart (4AD!).

Kitchens Of Distinction har jag skrivit om förut. De kombinerade smått shoegazande gitarrkaskader med rättframma texter. Självklart blir det pluspoäng till ett band som spelar snygga ackord på basen och som dessutom vågar pryda sina omslag med homoerotiska motiv. Lyssna här på låten Prize:

Skivan med The Flatmates (nedan) minns jag inte som särskilt bra. Det var nog en singelsamling och därmed lite spretig. Och sjöng hon inte lite väl falskt, den där sångerskan? Exempelvis The Primitives är ett band som rör sig i samma trakter men som jag tycker är betydligt bättre på alla sätt och vis.

8 mars var internationella kvinnodagen redan för tjugo år sedan. Filippa hade namnsdag då, men idag är det ju Siv.

6 mars 1990

2010-03-06T09:02:00.003+01:00

This Mortal Coil - Filigree & Shadow (2 LP)

Detta utspelade sig på den tiden när skivomslag kunde vara hemlighetsfulla och magiska. När det fortfarande kunde finnas en mystik, en aura, en estetik kring musik.

Skivbolaget 4AD var mästare på detta. I princip alla deras omslag från 80-talet var suggestiva konstverk i sig själva. Ofta, men inte alltid, vackrare än själva musiken.

This Mortal Coil var ett slags goth-cover-projekt i vilket 4AD-bandens medlemmar kunde komma och gå och bidra till projektets väl valda coverlåtar. Detta borde ha hamnat helt rätt i min värld, men sanningen är nog ändå att jag sällan orkade lyssna igenom den här skivan - släppt 1986 - från början till slut. Deras nästkommande och sista skiva Blood (1991) gillade jag dock lite mer.

Idag känner jag trots allt ett litet sug efter att lyssna lite noggrannare på Filigree & Shadow. Men det är helt klart mindre mystik inneboende i de få Spotify-knapptryckningar som krävs för att plocka fram skivan igen.

5 mars 1990

2010-03-05T07:57:00.010+01:00

Det känns som att det inte var så fasligt många i min omgivning som tyckte om Tapirerna. Visst, det var ganska kommersiell och välproducerad P3-pop - men ändå rätt bra för att vara kommersiell och välproducerad P3-pop. Dessutom hade ju bandet sin bakgrund i det fina åttiotalsbandet Camouflage.

Bandets tre skivor Camouflage (1985), En förtjusande vän (1986) och La La La (1988) följde The Cure och deras utveckling till punkt och pricka. Camouflage var deras Pornography, En förtjusande vän var deras The Top och La La La var deras The Head On The Door.

På Spotify återfinns bara låten Tornman med Camouflage. Från deras första skiva från 1985. Den är ett bra exempel på den stora känsla av pre-Kent som bandet faktiskt stod för. När jag hörde Kent i början så associerade jag ALLTID till Camouflage.

Men Tapirernas Trick & Tro från 1990 blev inte lika intressant som Camouflage-skivorna. Jag minns att jag tröttnade på den rätt snabbt.

1 mars 1990

2010-03-01T21:40:00.008+01:00

The House Of Love - The House Of Love (LP)
The Leather Nun - Force Of Habit (LP)
Biff Bang Pow! - Oblivion (LP)
Tones On Tail - Tones On Tail (LP)
The Screaming Blue Messiahs - Gun-Shy (LP)
Kaleidoscope - The Psychedelic Sounds Of The Kaleidoscope (LP)
Primal Scream - Loaded (12")
Devo - Peek-A-Boo! (12")

Mängden skivor denna dag beror bland annat på att det var skivrea.

Skivan med The House Of Love kallades också Fontana fast jag tror att den aldrig riktigt hette så. Den var rätt bra, men saknade energin, närvaron och gitarrkaskaderna från deras första LP, som kom ett par år tidigare.

Lädernunnans Force Of Habit har jag inget minne av alls.

Biff Bang Pow! har jag skrivit om tidigare. Småmysig indiepop på Creation Records.

Efter Bauhaus och innan Love And Rockets fanns Tones On Tail, ett projekt med bland andra Daniel Ash. Vet inte om det här är ett album eller en samlingsskiva. Rätt bra och experimentellt om jag minns rätt.

Screaming Blue Messiahs spelade ganska opersonlig gitarrock. På rätt sida om Midnight Oil men på fel sida om The Godfathers.

Inköpt blev också en samling med det amerikanska psych-bandet Kaleidoscope, som var starkt inspirerade av Mellanöstern och en rad olika genrer. Tror inte jag har kvar den här skivan idag - och dessutom verkar den vara rätt värdefull nuförtiden, trots att den är från 1984 eller så.

Primal Scream började lämna sin pop- och rockådra. Loaded - en remix av en av deras ballader - rörde sig mot dansmusiken, men det var oerhört slö och seg dansmusik. De brittiska tidningarna tyckte att detta var banbrytande och sensationellt. Jag spelade Loaded ganska mycket men tyckte nog hela tiden att den var lite överskattad.

Devo, däremot, gör fantastisk dansmusik med sin underbara Peek-A-Boo!. Maxisingelversion är någon minut längre än albumversionen och således en riktig höjdare.

26 februari 1990

2010-02-26T14:14:00.008+01:00

Julian Cope - Fried (LP)

Det är många som borde vara bättre än de är och ett av de mest typiska fallen är Julian Cope. Hans smak verkar - ursäkta uttrycket - oantastlig och han har ett stort och brinnande intresse för musik i marginalen.

Däremot envisas han med att såväl med The Teardrop Explodes som i ett eget namn göra ganska traditionell poprock, fast med en "spännande" och "psykedelisk" image. Dessutom hamnar han ofta i XTC-syndromet, dvs han drar ut sina aviga poplåtar till över fyra minuter så att man ganska snabbt hinner bli uttråkad.

Med den här LP:n följde en stor affisch där Julian poserar på en strandkant, nedkrupen under ett sköldpaddeskal. Jag hade den på väggen under en ganska lång tid, ehuru det var den märkligaste (och tuffaste) poster man kunde tänka sig. Men man kunde ju önska att musiken på skivan tog ut svängarna lika mycket.

23 februari 1990

2010-02-23T18:46:00.016+01:00

The Seeds - Future (LP)
The Charlatans - Indian Rope (12")

Två Seeds-skivor samma månad! Härligt! Future (från 1967) har en rikare och mer psykedelisk ljudbild än föregångaren A Web Of Sound, men de är båda bra skivor fast på lite olika sätt.

Band från den här tiden balanserar ofta på en skör tråd vad gäller risken att bli aningen manierade. Ibland kunde de lite väl snabbt försöka anamma de "rätta" formerna för att bli ett "riktigt" psych-band.

Med låttitlar som Travel With Your Mind och March Of The Flower Children är det nära att bli lite klyschigt även på Future, men The Seeds lyckas i slutändan göra något personligt av det hela.

The Seeds - March Of The Flower Children

Mitt låtexempel här ovan är sannolikt den enda låten i världshistorien som innehåller både tuba och piska.

Samma dag inhandlade jag debutsingeln med The Charlatans. De lät i början så luftiga och oskuldsfulla att de kändes helt unika. Dessutom kryddade de singlarna med fina hammondskira b-sidor (i det här fallet särskilt You Can Talk To Me). Synd att den där tunga, tradiga ROCKEN alltid - likt en lieman - ska komma och sno alla bra popband.

22 februari 1990

2010-02-22T20:34:00.011+01:00

Pale Saints – The Comforts Of Madness (LP)
Korova Milkbar – Talking’s Boring (LP)

Tänk så viktigt det ändå är med skivomslag. Omslagen gör såklart inte musiken bättre, men de kan definitivt signalera ett visst uttryck eller till och med förhöja själva upplevelsen av musiken. Den här Pale Saints-skivan har ett av 90-talets vackraste omslag. Mystiskt, lockande, suggestivt – adjektiv som på många sätt också passar in på deras musikaliska uttryck.
(Så fel det vore om The Comforts Of Madness skulle ha något slags Weezer-omslag, där trion skulle posera rakt upp och ner i all sin surmulna, gråbleka tanighet!)

(Så fel, kanske, om Weezers musik skulle prydas av ett Pale Saints-omslag?)

Det kan tänkas att Pale Saints framstår som ganska anonyma och intetsägande för vissa. Det är inte direkt så att de bjuder på allsångsrefränger till höger och vänster. Nej, de gör här avig, skev, oförutsägbar musik som både lyckas vara energisk och melodisk. Albumet är sammanhållet och de intelligent arrangerade låtarna vävs snyggt in i varandra. Ett par lugna spår såsar till det en smula men annars är det en helgjuten skiva, en av det tidiga 90-talets allra bästa.

Korova Milkbar är namnet på mjölkbaren i A Clockwork Orange. Men också namnet på ett brittiskt band (och dessutom ett svenskt band om jag inte tar fel). Det brittiska bandet var väl kanske inget höjdarband, men ändå okej indie på det finfina skivbolaget Subway. Jag minns det som att det på sin höjd fanns ett par bra New Order-inspirerade låtar på skivan.

16 februari 1990

2010-02-16T07:46:00.000+01:00

The Seeds – A Web Of Sound (LP)
Biff Bang Pow! – Love Is Forever (LP)
MX-80 Sound – Crowd Control (LP)
The Stone Roses – Fool’s Gold (12")
The Stone Roses – I Wanna Be Adored (12")

A Web Of Sound kom 1966 och var det andra albumet med The Seeds. Detta är såklart fullkomligt lysande garage-psych - eller vad man nu ska kalla det. Fullkomligt lysande. Här finns en video som man kan titta på om man vill - kolla in stajlen, kolla in frillorna:

Biff Bang Pow! var Creation-bossen Alan McGees band och även om jag hade några skivor med gruppen så krävdes ganska mycket god vilja för att uppskatta dem fullt ut. Inte ett spår från den här skivan finns kvar i mitt minne och antagligen finns inte heller skivan kvar i min ägo. Men okej gitarrpop kan jag nog ändå tänka mig att det är.

Skivan Crowd Control med MX-80 Sound låg på klassiska Ralph Records och släpptes 1981. Det var min gode vän M som typ tvingade mig att köpa den. Kanske använde han skivbolagets egen slogan - Buy Or Die! - vid övertalandet? Hursomhelst är det en riktigt skarp skiva fylld av stentuff attityd och hårt, kantigt och avigt gitarrspel. Ett smakprov:

Avslutningsvis köpte jag denna dag två maxisinglar med The Stone Roses: Fool's Gold och I Wanna Be Adored. Om detta finns det inte så mycket att tillägga.

Tilläggas bör dock en rätt rolig detalj. I min kalender har jag detta datum gjort en notering som lyder: "Bank-strejk slut!". Tydligen var det så att bankerna hade strejkat ett par-tre veckor och att det hela nu var över. Minns jag rätt så gick det inte att ta ut pengar på bankerna! Men nu när strejken var slut så firade jag tydligen med att köpa fem stycken plattor.

15 februari 1990

2010-02-15T07:53:00.007+01:00

The Wedding Present – Brassneck (12”)

Shit, hur skriver man om The Wedding Present utan att få glansiga ögon?

Det var inte alls min mening att den här bloggen skulle bli så nostalgisk och enögt (tårögt?) tillbakablickande som den blev. Jag såg ju initialt en möjlighet att tjugoårsperspektivet skulle kunna säga mig/dig/oss något om både igår och idag. På något fint plan spegla nutiden i dåtiden.

Det blev platt fall, det föll på sin egen orimlighet. Istället formligen dryper bloggen av konserverande konservatism. Och sötsliskig sentimentalitet. Kära läsare, hav överseende med detta och förlåt mig mina synder. Måhända får jag till det lite bättre i något framtida inlägg.

Om jag ändå ska försöka hålla mig nyktert iakttagande i detta ämne så konstaterar jag kallt att The Wedding Present tillhörde den stilbildande C86-generationen. I grunden var det en smal och samtidigt rätt spretig musikalisk rörelse, som fick sitt namn efter en samlingskassett utgiven av tidningen New Musical Express.

De läckert aviga band som medverkade på kassetten var - djup inandning - Primal Scream, The Mighty Lemon Drops, The Soup Dragons, The Wolfhounds, The Bodines, Mighty Mighty, Stump, Bogshed, A Witness, The Pastels, Age of Chance, The Shop Assistants, Close Lobsters, Miaow, Half Man Half Biscuit, The Servants, The Mackenzies, Big Flame, Fuzzbox, McCarthy, Shrubs - och The Wedding Present. Med facit i hand blev det nog ett inspirerande och viktigt tidsdokument snarare än en början på något långvarigt.

I november 1991 spelade The Wedding Present på Barowiak i Uppsala. Jag var där och det var en otroligt stark konsertupplevelse. Antagligen en av de bästa och roligaste konserter jag varit på. Eller i varje fall ett tillfälle när jag verkligen hängav mig åt energin och tyngden från livemusik, snarare än att bara stå med armarna i kors.

Brassneck är brittisk indie av klassiskt snitt. Ändå tror jag att reaktionen på musiken bara kan bli kärlek eller hat.

9 februari 1990

2010-02-09T18:39:00.011+01:00

The Icons - Art In The Dark (LP)

Det här var en rätt medioker LP som jag köpte billigt. Från 1985 tror jag. Skivomslaget och geografin (Athens, Georgia) skvallrade om att The Icons kanske hade något med R.E.M. att göra. Men jag minns musiken som rätt trist standardrock, inte helt ovanligt när det gäller band i "R.E.M-skolan".

Nu i efterhand blir jag dock lite nyfiken igen. Det finns nästan inget skrivet om The Icons. Endast några bloggträffar, t ex här och här, där det t ex kommer fram att bandet gjorde en Big Star-cover på den här skivan - Way Out West, det hade jag helt glömt - samt att bandet först hette Art In The Dark och spelade in en EP 1983 med hjälp av jingle-jangle-producenten Mitch Easter.

Här ovan ses förresten en gatubild från Athens, Georgia. Antagligen är det rätt många coola musiker från stadens musikscen som har vandrat längs just de där trottoarerna.

8 februari 1990

2010-02-08T12:16:00.010+01:00

The Telescopes - To Kill A Slow Girl Walking (12")

Ajaj, jag satt hårt fast i min indie-identitet. Det räckte kort och gott med att det lät som My Bloody Valentine så köpte jag det. The Telescopes hade rätt gitarrljud och blev mer och mer drömska i sitt uttryck. Men frontfiguren Stephen Lawries sånginsatser var tyvärr alltför svaga. Det tyckte jag nog redan när det begav sig men fortsätte ändå lojalt att köpa tolva efter tolva med gruppen.

2 februari 1990

2010-02-02T07:39:00.011+01:00

Kitchens Of Distinction
- The 3rd Time We Opened The Capsule (12")

Jag tror att Kitchens Of Distinction hade en egen lite fanclub i Umeå. Det var ett band som inte lät som alla andra, som hade en stark inre dramatik i låtarna, som var svårt att ignorera. Här bjöds det sannerligen på kryptiska texter, skimrande gitarrväggar och snyggt basspel. Rubriken var väl kanske indie. Men här fanns också någon slags ingrediens x som lyfte det hela över genomsnittet. Idag lyssnar jag inte särskilt ofta på K.O.D. - men jag har fortfarande ett gott öga till dem. Och den här låten ger mig fortfarande gåshud.

1 februari 1990

2010-02-01T18:09:00.007+01:00

Spacemen 3 - Sound of Confusion (LP)

Skrev jag nyss att jag älskar Spacemen 3? Well, det gör jag också, särskilt The Perfect Prescription och Playing With Fire. Men deras debutalbum Sound of Confusion är faktiskt rätt trist. Influenserna från MC5 och The Stooges vilar tungt över skivan - och det blir mest ett ganska stelt och träaktigt resultat i slutändan. Uselt är det såklart inte, men jag blev aldrig riktigt knockad av den här skivan. Omslaget var ju dock rätt snyggt.

Här kan man - om man vill och har möjlighet - lyssna på Stooges-covern Little Doll:

Och här är då originalet för den som kanske eventuellt vill göra en snabb jämförelse:

26 januari 1990

2010-01-26T07:05:00.036+01:00

The Stranglers - La Folie (LP)
Pink Floyd - A Saucerful Of Secrets (LP)
The Weather Prophets - Judges, Juries & Horsemen (LP)
The Smithereens - Green Thoughts (LP)
The Jimi Hendrix Experience - Electric Ladyland (2LP)
Di Leva - Dansa din djävul (12")

Dagens inköp utgjordes av ett paket från Ginza. De flesta som läser detta har säkert gjort en gammal hederlig Ginza-beställning någon gång. En lustighet var ju att de ofta var superbilliga på alternativa eller "konstiga" artister som ingen hade hört talats om. Då blev det såklart många fyndlägen för den som letade annat än topplistemusik. Men jag minns också att flera av deras LP-skivor väldigt länge kostade 39 kr - som något slags standardpris.

La Folie med The Stranglers är från 1981, ett i min värld ständigt återkommande årtal. Här återfinns till exempel Golden Brown, den låt som de flesta popsnören antagligen förknippar med gruppen. Men jag gillade också Everybody Loves You When You're Dead som har en alldeles särskild, smått sardonisk klang. Annars kan man notera estetiken i omslaget: om inte The Cure har snott sitt snirkliga typsnitt från det här omslaget så heter jag Robert!

The Stranglers - Everybody Loves You When You're Dead

Pink Floyds A Saucerful Of Secrets (1968) köpte jag antagligen för att Syd Barrett nästan fortfarande är med på den. Det känns som en klyscha: är du 19 år så rådiggar du det naivcharmiga i The Piper At The Gates Of Dawn och Syd Barretts soloskivor och är du 39 år så tycker du att Meddle och Dark Side Of The Moon är mycket bättre och beständigare. Och sanningen ligger som alltid någonstans mitt emellan. Men Saucerful... är såklart fantastisk och sinnesutvidgande på alla sätt och vis.

Pink Floyd - Remember A Day

Creation-bandet The Weather Prophets leddes av Pete Astor som också spelade i The Loft. Här handlade det om någon slags mellan-indie, kanske som en blandning mellan The Mighty Lemon Drops och... ja, vadå? Lloyd Cole & The Commotions? Inget A-band i varje fall. Ginza tog säkert tie spänn för den här skivan.

Skivan med The Smithereens kostade säkert också tio kronor. Som jag minns det var den fullständigt anonym.

Jag hade höga förväntningar på Electric Ladyland. Men sanningen är väl att Jimi Hendrix aldrig imponerat på mig, det blir ofta på tok för bluesbaserat för min smak. Den enda låt jag gillade var den psykedeliska Burning Of The Midnight Lamp och det är nog fortfarande den enda låten på den här skivan som jag gillar.

Di Leva har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Halvmotvilligt - på högstadiet ca 1986, innan han slagit igenom - fick jag hans autograf på en liten papperslapp men den slarvade jag senare bort. Har sett honom live ett par gånger och åtminstone en gång (kanske 1988-1989 eller så) var det riktigt bra och hypnotiskt. Dansa din djävul är väl i princip den sista intressanta låten han gjorde. Till och med en technosnubbe som Håkan Lidbo gillar den.

25 januari 1990

2010-01-25T07:14:00.007+01:00

Ride – Ride E.P. (12”)
Loop – A Gilded Eternity (LP)
Suicide – A Way Of Life (LP)
The Rain Parade – Crashing Dream (LP)
Fetchin Bones – Bad Pumpkin (LP)
The Only Ones – Baby’s Got A Gun (LP)
Concrete Blonde – Concrete Blonde (LP)
The Chameleons – Strange Times (LP)

These days stod jag verkligen och hängde över skivdiskarna. Ja, det känns verkligen som om det blev dagliga besök – även om det säkert inte var så. Eller också var det så helt enkelt. Detta datum, som inföll på en torsdag, var en typisk skivtorsdag, det vill säga den dag då importpaketen brukade dyka upp i butikerna. Försten till importen blev försten med det nya vilket för en musiknörd naturligtvis var avgörande på alla sätt och vis. Undrar just vad som är avgörande nuförtiden?

Den skimrande debuttolvan med skostirrarna Ride köpte jag ohörd. Det var bara att rent instinktivt håva in den. Det var ju dessutom Creation Records som var framme igen. Chelsea Girl och Drive Blind förenade tidsenligt oväsen med melodier och EP:n fullständigt sprudlade med ungdomlig energi. Helt oemotståndligt för undertecknad vid denna tid. Och konceptet med fyra icke-albumspår på en maxisingel är fortfarande helt fantastiskt. Kanske har tidens tand gnagt lite här och där, men det spelar inte så stor roll.

Ride - Chelsea Girl

A Gilded Eternity var det helt nysläppta albumet med Loop. Ganska knepig skiva; mörk, avig och inte det minsta inställsam. I den brittiska musiktidningen Melody Maker, som alltid kom en vecka för sent till stadsbiblioteket men som var superviktig ändå (detta var pre-internet, mind you), kunde man läsa att Simon Reynolds tyckte att den var en besvikelse. Jag var nog inte helt missnöjd. Men många av mina vänner hatade (hatar) sådan här musik. Och det är klart, man ska vara rejält svag för det inåtvända och sövande för att riktigt, eh, gå igång på detta.

Här kommer i alla fall ett av de mer magnifika spåren, den nästan tio minuter långa och underbart monotona Be Here Now, i en icke-officiell video från Youtube:

Samma dag inköptes ytterligare sex skivor. Den umeåbaserade och hårdrocksdoftande skivbutiken Sid's hade nämligen rea. Kan erbjudandet ha varit tre för hundra?

A Way Of Life från 1988 är det tredje albumet med den legendariska duon Suicide. Jag vet inte om jag har kvar skivan idag, jag gillade den inte så mycket, tyckte antagligen att det lät polerat. Kanske är den uppe i vindsförrådet, kanske inte. Det märkliga är att när jag spotifyar skivan idag så låter den ju plötsligt bra. Riktigt bra. Måste nog omvärdera denna skiva omgående. Jag sa: omgående.

Crashing Dream med The Rain Parade är en typisk tiokronorsskiva. Tyvärr lär den nog inte bli mer än så. Lite synd då att jag kanske betalade 33 kronor för den.

LP:n Bad Pumpkin med amerikanska Fetchin Bones var inget som gjorde något större intryck även om jag är säker på att de har gjort något bra någonstans någon gång.

Baby’s Got A Gun är tredje skivan med The Only Ones och den varken är eller anses särskilt lyckad. Undrar också lite varför jag köpte en skiva med dem överhuvudtaget. Hade någon tipsat mig eller hade jag läst om dem någonstans?

Concrete Blonde var den stora bommen för dagen, jag hade nog blivit mer nöjd om jag köpt en skiva med The Pretenders.

Strange Times med The Chameleons fastnade aldrig. Idag – när deras skivor (liksom skivor med samtida, hyfsat likaljudande The Sound) faktiskt verkar vara rätt efterfrågade – kan jag inse att de ändå hade en rätt personlig ljudbild. Men någon större omvärdering kommer nog knappast att ske.

22 januari 1990

2010-01-22T18:37:00.007+01:00

The Telescopes – Taste (LP)
Das Damen – Mousetrap (LP)
Mudhoney – This Gift (12”)
Spacemen 3 – Hypnotized (12”)

Intill mina anteckningar om dagens skivinköp står det noterat "Pet Sounds". Så antingen var jag på besök nere i Stockholm och smet in i deras skivbutik (detta var långt innan den flyttade till Skånegatan) eller också beställde jag från någon av deras postorderlistor. Men en tung kvartett blev det denna dag.

The Telescopes första platta – Taste från 1989 – hamnade rent musikaliskt någonstans mellan My Bloody Valentine och Spacemen 3. Förvisso fick man spännande (åtminstone för den tiden) gitarrväggar som kunde vara både drömska och elaka. Men bandet kändes ändå en smula manierade i jämförelse med sina förebilder. Framför allt var sånginsatserna rätt svaga. Jag följde dem en god bit in i 90-talet då de bland annat signades av Creation Records och släppte en rad riktigt hyfsade tolvtumssinglar som både lät och såg likadana ut.

Das Damen kom från New York och hade vissa gemensamma drag med Sonic Youth. Skivan, som jag måste ha läst om i en recension eller så, var dock något av en besvikelse.

Mudhoneys This Gift var en hit i min lilla värld. Stooges-vibbar och massor av tremolo-gitarrer. Jag tror att jag fortfarande gillar den även om såklart "skrikig" sång numera har blivit the big no-no.

Jag älskar Spacemen 3. Mestadels förbehållslöst. Just Hypnotized är nog inte något av deras starkaste spår. Man hör här definitivt fröet till det som - på gott och ont - skulle komma att bli Spiritualized. Här ses en gammal suddig MTV-video som tar oss tillbaka till tiden när MTV (Music Television) visade musikvideos:

19 januari 1990

2010-01-19T07:53:00.012+01:00

The Sundays - Reading, Writing And Arithmetic (LP)
Revenge - 7 Reasons (12")

Ojojoj. Den rykande färska LP:n med The Sundays var så fin att man borde haft silkesvantar på sig när man hanterade den. Innehållet var såklart också fint. Men kanske inte riiiiiiktigt så helgjutet som förväntningarna önskade sig. Dock var det en skiva som tog med mig in i ett nytt årtionde, det blev liksom nittiotal på riktigt nu.

Är man inte redan anglofil så riskerar man att bli det när man ser och hör Harriet Wheeler i den här videon:

Revenge var ett soloprojekt med Peter Hook från Joy Division/New Order, min favoritbasist alla kategorier. På papperet lät det synnerligen intressant och lovande. I praktiken, nja. Jag letade febrilt efter det fantastiska i musiken men det var förgäves. Att göra sidoprojekt är tydligen extremt lockande men det blir tyvärr inte bra alla gånger. Det här var den första tolvan med Revenge.

18 januari 1990

2010-01-18T17:59:00.015+01:00

Soundgarden - Screaming Life E.P. (Mini-LP)
Miracle Legion - The Backyard (Mini-LP)

Jag vet inte om jag har blivit beskylld för särskilt mycket i mina dar, men en sak som sagts om mig är att jag ”bara köper debutskivor”. Det är en skivbutikssnubbe i Umeå som har sagt detta, vi kan kalla honom Stefanos. Man kan väl säga att det ligger ett eller två korn av sanning i detta påstående, åtminstone var det till stor del så under några år på 90-talet.

Dagens skivinköp för tjugo år sedan är faktiskt två debuter, om än inte sprillans nya vid detta datum.

Av någon anledning hade jag visst nosat upp att det var någon slags rörelse på gång i Seattle. Fast om termen grunge hade lanserats eller inte, det vet jag inte. Det känns i alla fall som evigheter sedan jag senast hörde Soundgardens debut Screaming Life EP (släppt på Sub Pop i oktober 1987). Men den var väl av typen halvskrikig Led Zeppelin-rock skulle jag tro.

Att jag brydde mig så mycket om den tunga rocken vid den här tiden, samtidigt som jag avnjöt den snällaste indie-popen! Svårt att riktigt veta varför. Jag tyckte extremt illa om Guns n’ Roses, Alice In Chains och Pearl Jam men däremot tyckte jag att Soundgarden, Mudhoney och Tad var coola. Det är väl skillnad på alternative och alternative helt enkelt.

Miracle Legion-skivan var garanterat ett chansköp. Jag vände och vred på omslaget och försökte tyda om det var något för mig eller inte. Kanske – troligen – hade jag läst eller hört att det skulle vara amerikansk collegerock och påminna om R.E.M. - och det gjorde det väl också. Men Miracle Legion var ingen grupp som jag gick vidare med.

13 januari 1990

2010-01-13T08:00:00.001+01:00

The Bevis Frond - The Auntie Winnie Album (LP)

För alla kalenderbitare där ute behöver jag inte berätta att den trettonde januari 1990 var en lördag. Och Tjugondedag Knut var det såklart också, även då.

Denna dag köpte jag hursomhelst en skiva med Nick Salomans neo-psych-projekt The Bevis Frond. Utan tvekan skedde inköpet på Garageland Records i Umeå, en skivaffär som erbjöd en hel del i denna och liknande genrer. Men det var inte någon särskilt bra skiva jag köpte.

Är det någon som - förutom första plattan med The Rain Parade - har hört något riktigt fantastiskt nypsykedeliskt album från 80-talet? Ingen? Nä, precis. Det ligger liksom inbäddat i begreppet nypsykedeliskt att det inte kan vara bra. Ofta blev det mycket form och lite innehåll. Ja, ja, visst, visst, det finns tusen sinom tusen undantag, jag vet. Men ändå.

The Bevis Frond hade väl kanske något slags rykte, någon slags kultpublik. Men tyvärr fanns det just på den här skivan inget minnesvärt. Jag minns det som att det var svaga sånginsatser, tråkiga låtar och ylande, eviga Jimi Hendrix-inspirerade gitarrsolon som mest var irriterande. Kanske någon trevlig baklängesgitarr här och där, men inte särskilt charmigt eller bestående. En tid senare sålde jag skivan.

Hmm. Reflektion. Det blir lite märkligt att skriva om det här i efterhand - då och nu flyter ihop med nu och då och risken för historieförfalskning är överhängande - men jag försöker verkligen att minnas allt så gott det går. Med facit i hand så vet jag att jag kommer att köpa ännu ett Bevis Frond-album ca två månader efter detta inköp så logiskt sett så måste jag väl ha tyckt om det på något plan? (Men sedan när följer skivköparen logikens lagar?)

Den nyfikne kan hitta skivor med The Bevis Frond på Spotify. Där framgår med all önskvärd tydlighet varför jag inte har kvar någon av deras skivor idag (även om de säkert betingar ett visst värde i andrahandsbranschen).

Okej, kära läsare, nu kan du sluta anteckna.

11 januari 1990

2010-01-11T18:54:00.003+01:00

The Stone Roses - The Stone Roses (LP)
R.E.M. - Wendell Gee (12")

Första Stone Roses-LP:n är verkligen en klassiker, från omslag till innehåll. När skivan kom så tyckte jag först inte att den var så märkvärdig. Den kändes onödigt vuxen och mogen och polerad. Jag hade The Smiths, The Primitives och The Wedding Present som referensramar och det här var något annat, inte så många snabba, glittrande indie-poplåtar som jag kanske önskade.

Rent musikaliskt så är ju detta på precis rätt mellanläge - mellan bandets lite taffliga start (med goth-vibbar och allt) och den tungfotade rock som de gjorde på uppföljaren Second Coming. Och inget som låter i närheten av Fool’s Gold heller. Faktum är att man här faktiskt kan höra (tydliga ekon av) slingrande gitarrfigurer som absolut hör hemma inom goth-världen, hos band som Sisters Of Mercy eller The Mission. Det hörs i både I Wanna Be Adored och Made Of Stone.

I slutet av förra året återupptäckte jag hursomhelst skivan. Jag kunde känna att här finns magi och intuitiv popkänsla, en slags självklarhet i anslaget. Säkert ihopmixat med ett eller två stänk nostalgi, men ändå. Tänk att det ibland bara stämmer för vissa band!

Jag var för övrigt rätt djupt nedsjunken i goth-träsket runt 1986-1987. Jag minns 1988 som ett brytningsår. Efter att ha tröttnat på och/eller insett att Fields Of The Nephilim inte var så särskilt roliga att lyssna på var det som en befrielse att upptäcka att jag faktiskt kunde tycka om amerikansk alternativrock. R.E.M.:s Green var viktig vid denna tidpunkt, liksom Sonic Youths Daydream Nation, liksom Swans och deras Children Of God.

Av någon anledning köpte jag denna dag också R.E.M.-maxisingeln Wendell Gee från 1985. Ursprungligen ingick den på den fina skivan Fables Of The Reconstruction från samma år. Det är ingen klockren hitlåt så det är nästan märkligt att den släpptes som singel. Men den pekar framåt mot många band från 90-tal och 00-tal som gjorde vad som började kallas americana, dvs berättande texter och musikaliska rötter i folk och country. Samma sak här: först tyckte jag att det var en rätt såsig låt men med tiden har jag börjat gilla den mer och mer. Och banjo hör man lite för sällan i popmusik.

That's when Wendell Gee takes a tug
Upon the string that held the line of trees
Behind the house he lived in
He was reared to give respect
But somewhere down the line he chose
To whistle as the wind blows
Whistle as the wind blows with me

He had a dream one night
That the tree had lost its middle
So he built a trunk of chicken wire
To try to hold it up
But the wire, the wire turned to lizard skin
And when he climbed inside
There wasn't even time to say
Goodbye to Wendell Gee
So whistle as the wind blows
Whistle as the wind blows with me

There wasn't even time to say
Goodbye to Wendell Gee
So whistle as the wind blows
Whistle as the wind blows with me
If the wind were colors
And if the air could speak
Then whistle as the wind blows
Whistle as the wind blows

9 januari 1990

2010-01-09T10:08:00.001+01:00

Thirteen Moons - Suddenly One Summer (7")

Om inte minnet sviker mig helt så var Thirteen Moons en så kallad "Bommen-favorit" på 80-talet. Lars Aldman, Sveriges svar på John Peel, brukade nog spela dem en hel del i sitt radioprogram.

"Suddenly One Summer med Thirteen Moons" låter verkligen fantastiskt, alltså rent ordmässigt. Ungefär som "The First Picture Of You med The Lotus Eaters" eller kanske "Wide Open Road med The Triffids". Det kan liksom inte vara dåligt.

Några gånger har jag nog plockat fram den här singeln och tänkt att den ska vara precis så där underbar. Men den har - om jag nu minns rätt - mest gjort mig besviken på den punkten.

4 januari 1990

2010-01-04T19:12:00.001+01:00

The Fall - Jerusalem / Big New Prinz (2 x 7" box)
T. Rex - Teenage Dream (LP)

The Fall var i princip ofelbara under 80-talet, det vet väl alla. Jag har nästan (nästan) lyssnat mig trött på dem. Från 1990 års album Extricate och framåt blev det något annat, kanske en "modernare" kostym som i mitt tycke inte passade dem så bra. Men det här är en fin liten singel-box som jag tror står kvar någonstans i bokhyllan.

Skivan med T. Rex var en sådan där billig skräpskiva med kassa låtar ("fel" låtar) och fult omslag. Ingen vidare introduktion till ett rätt roligt band.

2 januari 1990

2010-01-02T18:56:00.001+01:00

The Family Cat - Tell 'Em We're Surfin' (LP)
The Dream Syndicate - Ghost Stories (LP)
Black Sabbath - Master Of Reality (LP)
Mary Margaret O'Hara - Miss America (LP)

Jag var väl en skivgalen nittonåring, hade väl abstinens efter alla helger och köpte väl därför skivor på årets första vardag. Med facit i hand, The Family Cat tillhörde nog c-laget inom brittisk indie. Anledningen till att jag köpte skivan var säkert att de låg på ett skivbolag som jag halvsamlade på. Men bra var det knappast, inte då och inte nu, möjligen med lite god vilja.

The Dream Syndicate gjorde ju en lysande, självbetitlad debutskiva (den med grönt omslag), men sedan blev de snabbt ganska tråkrockiga. Kanske har Ghost Stories ett eller ett par bra spår, kanske inte. Black Sabbaths tredje är såklart OK, men alls inte lika bra som de två första. Mary Margaret O'Hara var en hyllad men ganska snårig singer-songwriter som jag aldrig riktigt fastnade för.